Dagens Nyheter – 13 september 1871, sida 1

Det tal, hvarmed konungen öppnat riksdagen, skall sannolikt på många göra ett hardt när rörande intryck samt isynnerhet icke förfela en stark verkan på alla gudfruktige. Den strofen, der det heter att Stryggast är det land, der sann gudsfruktan bor, torde emellertid hos somliga vålla något bryderi. Det förekommer en nemligen så, att antingen är Sverige ett land, der sann gudsfruktan bor, och då äro vi svenskar trygga äfven utan ett förstärkt försvar; eller ock är det, att regeringen äskar ett förstärkt försvar, ett bevis på att hon icke anser sann gudsfruktan bo Hos oss, af hvilken orsak den allsmäktige då ej heller skulle leda våra öden till det bästa; och om så är hjelper ju icke ens ett förstärkt försvar. Erkebiskopens svar på denna del af talet förhjelper en icke ur detta dilemma. Hans högvördighet förbigår helt och hållet den allsmäktiges andel i försvarsverket. Trontalet upplyser att orsaken till den urtima riksdagens sammankallande är att ett år kan i ett folks historia betyda oändligen mycket och att det är betänkligt att till en osäker morgondag uppskjuta hvad som redan i dag kan göras. Dessa båda grundsatser äro så riktiga som att två gånger två är fyra och ha dessutom den stora förtjensten att vara så lika giltiga för alla tider att de kunde fullt ut såväl för 20, 30 eller 40 år sedan som i går ha användts till förmån för urtima riksdagar angående försvarsväsendet. Erkebiskopen gaf på denna ock följande strofer ett svar som icke lärer undgå att väcka särdeles uppmärksamhet. Han förbigick med tystnad ursäkten för riksdagskallelsen; och mot det tvifvel, som möjligen kunde ligga fördoldt under ordandet om en Chögsinnad uppfattning, inlade nr erkebiskopen en icke lindrig protest genom sin erinran derom att den senaste riksdagen klart ådagalagt att svenska folkets ombud icke äro likgiltiga för sin sjelfetändighet och att de för densammas betryggande beviljat betydliga anslagssummor. Slutligen, då k. maj:t uttrycker sitt hopp att den tid som blir egnad åt försvarsfrågan ej skall vara förspilld, svarar erkebiskopen med en ganska prononcerad tvekan om huruvida resultatet skall blifva lyckligare nu än vid den nyss slutade riksdagen. Vi kunna icke erinra oss att sedan Nils Larson såsom bondeståndets talman en gång gaf sitt märkliga svar, konungen på tronen erhållit ett så afvisande besked som i crkebiskop Sundbergs gårdagstal. I sin helsning till andra kammaren yttrade hr talmannen den åsigten att tillfälliga opinionsyttringar, sådana som folkmöten, icke skola eller böra inverka på representanternas beslut. Man har undrat hvarför hr erkebiskopen uttalat denna sats. Det förefaller öfverflödigt, enär kammarens majoritet för 4 månader sedan klart ådagalade sett den både ville och kunde handla fullt sjelfständigt och utan någet afseende på de tillfälliga opinionsyttringar, som före dess beslut rörande försvarsfrågan hade blifvit afgifne å folkmötena i städerna, på på hvilka möten, som man torde erinra gig, visserligen ganska ofta gjordes en sakutredningX, men en mycket ensidig. Första kammarens talman gaf nya prof på sin mindre vanliga förmåga att hålla tal som icke innehålla någonting.