Dagens Nyheter – 13 september 1871, sida 1

EE MV — Jag går, men ber konungen komma ihåg, att han är min gäst. Så snart de blefvo allena, vände Margareta sin blick mot Gustaf Adolf och yttrade: — Och jag som icke anade detta!... Kungen! ni kungen! utbrast hon. — Skulle du väl ha älskat mig, om du vetat det? — Kungen, kungen! återtog hon. Om någon hade kommit och sagt mig att den som vid mina fötter svor, att han lefde endast för mig, var Sveriges konung, skulle jag ej ha trott honom. Det var nödvändigt, att min far öppnade mina ögon, ingen annan skulle ha kunnat det... Gustaf Adolf afbröt henne och sade: — Mins du den dag då ödet förde oss tillsammans? Ack! knappt hade jag sett ditt leende första gången, förrän jag insåg att jag tillhörde dig för evigt, att jag var din med lif och själ. Men i hvilken ställning befann jag mig då sjelf? Jag var en soldat, om hvars fosterland tusentals fiender tvistade, en konung utar krona, nästan en landsflykting! Aldrig hade jag lugn, och jag omgafs ständigt af försåt. I huru många stunder af sorg har icke du tröstat mig? Vid din sida andades jag åter fritt, vid din sida njöt jag denna lycka, som ej är förbjuden ens den lägste, den fattigaste af mina undersåtar, och som kommer honom att älska lifvet, jag menar lyckan att ega en kär väninna, ett trofast hjerta,