Dagens Nyheter – 5 september 1871, sida 1

upplysningar och att han nu vore obehöflig Högst förvånad och nedslagen, drog han sig tillbåka till sin plats, denna gång under ett sorl af åtlöje, för att reflektera öfver menniskors otacksamhet och förgängligheten af all mensklig storhet. Ett eller par vittnen gjorde på samma sätt som han, ehuru i mindre anspråksfull stil. Då ingenting annat än mer och mindre lyckade vältalighetsprof afliggas, framkalla vittnesmålen endast en muntrande verkan, men förhållandet blir allvarsammare då — såsom t. ex. i går — en karl spelade hijelte på en af de anklagades bekostnad, nemligen på Jourdes. Vittnets utsago var följande: Jag häktedes derför att kommunalisterna visste att jag var en man, som kunde väntas göra en kontrarevolution till ordningens fromma. Jug kallade dem pack (canaille) midt upp i synen. Jag sade dem, att de icke voro hederliga karlar. Jag bad dem att skjuta mig. Jag bad dem än en gån att skjuta mig. Jag sade: skicka mig till Baou Ri aut och lät honom skjuta mig. s Detta är en fri öfversättning af vittnesmålet i hvad det rör vittnets heroiska position; men det var vidare uppblandadt med en god del af ännu mera otroligt snack, hvaraf dock en del var mycket skadligt för den anklagades sak. Man frågar sig för nittionionde gången med harm och förvåning hvarför ett skräflande vittne, sådant som detta, icke underkastas ett noggrant korsförhör, hvarför inga frågor rörande dess karakter framställas eller för att få veta skälet till att han dröjt ända till ransakningens slut med att lemna sina märkvärdiga upplysningar, men ingenting sådant kommer i fråga. Sak samma i dag, då några af brandkåren framträdde för att taga på sin ed att de funnit petroleum och brandbomber vissa offentliga byggnader; man skulle bra gerna ha veJat fråga dem sådana enkla frågor som t. ex.: Hvad vet vi om petroleum — hvad är det för slag? Hvad är skilnaden mellan en vanlig bomb och en brandbomb, och hur upptäckte ni den? Ett vittne, som man tydligen väntat att det skulle bekräfta sagan om att petroleum sprutats i Louvrens lågor — för öfrigt en mycket spännande och intressant fråga — hade endast att förmäla det portvakten hade sagt honom så. Hur visste portvakten deti? Det visste inte vittnet. Man nodrar åter hvarför icke vederbörande låta inställa portvakten sjelf i stället för hans trogne vän. Kanske kommer man att inställa honom, men om han nöjer sig med att afgifva en trovärdig försäkran om att han såg petroleum sprutas i lågorna, är det mycket säket att ingen frågar honom hur den der sprutningen gick till, eller hur han kunde veta att det var petroleum. Nästan det enda af hela detta vittnesförhör med sin s. k. allmänna karakter, som tycktes mig vara af något värde, var att några man af brandkåres svuro på att kommunalisterna under hotcise med dödsstraff hade tvungit dem att stanna inomhus under det de offentliga byggnaderna brunno. Allmänna åklagaren började i eftermiddag sin utveckling af ansvarsyrkandena och talade nära två timmar — eller rättare sagt läste, ty hans anförande bestod till större delen af utdrag ur kommunens officiela tidning och andra revolutionära kungörelser, med hvilka allmänheten längesedan är förtrogen. Det var naturligtvis tillfyllestgörande för att många gånger om mot de anklagade grunda sådana allmänna anklagelser som uppror, eggelse till borgerligt krig, uppbådning af trupper m, m., hvarför inför en krigsrätt sannerligen icke tyckes kräfvas annat än de kortaste och tydligaste bevis; ehuru, eget nog, nåora af de anklagade ha stretat mycket för att rentvå sig äfven från dessa anklagelser. Allmänrna åklagaren uppläste också ett antal lakoniska, stränga och uppskakande order, såsom t. ex. Skjut hvarje fånge ni tager af Versailles-armån, från underlöjtnantstill mar