Dagens Nyheter – 5 september 1871, sida 1

HIT FLIUERPAR IRE SERSE på ett sådant referat, hemtadt ur ettaf Times senast hitkomna nummer. Det handlar om förhöret den 22 augusti: Talrika vittnen voro i dag inkallade för att höras innan allmänna åklagaren började sin utveckling af ansvarsyrkandena mot fångarne; men föga nytt af vigt kom i dagen. Ordföranden förklarade, att detta vittnesförhör var af en mera allmän karakter, afsedt, förmodar jag, mera för att gifva domstolen en ännu klarare föreställning om kommunens hela politik och karakter, än för att på vittnesmålen grunda särskilda anklagelser mot någon af de tilltalade, Ett sådant vittnesförhör borde derför också vara af allmänt intresse och stort historiskt värde, om icke man hade gjort sig saker till en åtminstone i engelska ögon oförlåtlig blunder, den nemligen att så godt som alldeles uraktlåta att anställa något korsförhör. Icke heller tyckes man, på sätt som vederbör, göra sig underrättad om vittnenas karakter eller samhällsställning. Ett vittne stiger fram och dukar upp en långt utdragen och underbar berättelse om sin på ett hår hängande räddning och om sitt lugna mod i farans stund; han betackas af. ordföranden, bugar sig efter bästa förmåga och drager sig tillbaka, en hjelte för evigt i sina vänners och sin familjs ögon, utan att kanske ha besvärats med en enda af de hundra obehagliga frågor, som en engelsk domare skulle framställt för att kontrollera hans vittnesmål. Mången tycker, att man i England går alltför långt med sina korsförhör, men har man bevittnat den vårdslöshet, som derutinnan utvecklas i Versailles, tror jag att man lär sig sätta värde på den engelska metoden. Om en engelsk domstol är en skärseld, så är krigsrätten i Versailles ett paradis för vittnen. Af det stora antal, hvilkas hörande jag nu bevittuat, har jag endast sett en enda, som ordentligt ansattes, och detta var af ordföranden sjelf. Den stackars karlen, vinhandlare till yrket, som var alldeles förbryllad öfver att nödgas offentligen framträda och säga om han igenkände en medlem af kommunen, som förut tjenat honom i egenskap af kypara, hade glömt att knäppa igen västen, och han kände sig synbarligen i en högst olycklig belägenhet. I allmänhet mottagas dock vittnena så väl, att man snart sagdt slåss om att få komma fram först, och ibland har man möda nog att hindra dem från att stiga fram ånyo och omigen upprepa ett vittnesmål, som icke är värdt act ens en gång afgifvas. Under rättegångens början gjorde en liten man stor furore genom att skildra åtskilliga skräckscener, som han sett eller kanske trott sig se — ty han hade tydligen en mycket liflig inbillningskraft — under kommunens regering. Han besatt betydande dramatisk styrka och han begagnade sig deraf på bästa sätt, i det han gjorde kraftfulla gester och ibland höjde rösten till ett vredgadt rytarde, ibland åter sänkte den till en vibrerande hviskning, allt med den kraftiga verkan, att hela domstolen molteg under 40 minuters tid. Hans anförande hade emellertid ingenting att skaffa med dens mål, som hapdlades — det var Ferrås — om hvilken vittnet strax i början ärligt uppgaf, att han ivgenting visste. Men dervid tycktes ingen fästa sig, och sedan vittnet varmt betackats af domstolen, återtog han sin plats under ett mummel af beundran bland åhörarne. Han blet så törtjust öfver att i tidningarne få läsa sitt tal och kommentarierna deröfver, att han ånyo infann sig i domstolen för att få vittna om igen. Han lyckades verkligen få upprepa en del af talet, tack vare det allmänna öfverseende, som visades honom — han mottogs nästan som en populär artist — och motstod en stund med framgång ordförandens artiga försök att stämma i bäicken genom att betacka honom midt i hans meningar. Slutligen måste man rent ut säga honom att han redan en gäng förut meddelat samma