Dagens Nyheter – 1 september 1871, sida 1

fortfarande förblifva hennes beskyddare. Farväl då! Har hon åter hos herr de Pardaillan rönt ett sådant mottagande som hon förtjenar, ber jag er rådfråga ert hjerta, det skall säga er, hvar er rätta plats är. Gud vare med er, min son, och välsigne er! Markis Hercule Armand de Charnaitles. Adrienne upplyftade sin bleka panna. Döden bodde i hennes blick, men i beslutsam: ton sade hon, fattande sin älskares hand: — Armand Louis, ni bör resa! — Jag skall resa, svarade herr de la Guerche. — Åh, tusan! då får jag lof att följa med! utropade Renaud. — Du! genmälde Armand Louis, jag trodde, du qvarhölls här af kärlekens ljufva bojor? Ett moln af bedröfvelse utbredde sig öfver herr de Chaufontaines ansigte. — För dig, min barndomsoch ungdomsvän, vill jag tillstå allt, yttrade han. Ja, jag älskar, och det af hela mitt bjerta, jag älskar så som jag aldrig kunnat tro min fars son vara i stånd till att älska. Det är en kärlek för hela lifvet, men ingen skall kunna säga om Renaud de Chaufontaine att han jagat efter en rik arftagerska för att få sin vapensköld förgylld. Jag är ung och har min värja; derför — om lyckan är med mig, skall ingen annan bli markisinna de Chaufontaine än Diana de Pardaillan.