Dagens Nyheter – 1 september 1871, sida 1

i bringade till likhet med hvarandra. Det vur också med anledning hirutaf, som e. m:t 1 den ofta berörda propositionen rörande landtförsvarets ordnande, hvilken för 1869 års riksdag framlades, beträffande förevarande ämne, framställde det förslag, att staten skulle öfvertaga bekliädnaden. och beväpningen vid nämnda regementen och kårer, samt att rusthållarne derstädes i stället för kavallerirustningens utgörande skulle med bibehållande af dittills åtnjutna rustningsoch angmentsräntor erlägga en viss årlig afgitt, hvilken, med hänseende derjemte till de skäl som för högre belopp än det dittills utgifna förefunnos, borde utgöra 170 rdr vid Smålands grenadierbataljon samt 176 rår vid de begge regementena och lifregementets grenadier-kår; varande härutinnan sålunda äfven inberiäknad den förhöjnin i den s. k. hiäst-vakansafgiften, bvarom man t förenar, och med föranledande af en utaf rikets ständer den 30 november 1863 aflåten skrifvelse, på den enskilda öfverenskommelsens vig, med rusthåliarae förhandlat, och hvarpå icke så få bland dem äfven funnits benägne ingå. Uti den till svar å berörda proposition den 11 maj 1869 aflåtna skrifvelse, förmilte riksdagen bland annat, att den funnit sig böra gilla grundsatsen af den i ifrågavarande binseende ifrågakomna förändring, hvilken riksdagen ansåg böra pröfvas och afgöras i samband med frågan om en reglering af samtliga regementens och kårers numinerstyrka och förläggningsområden; men frågan kom emellertid, af andra skäl, icke vid detta tillfille till slutligt afgörande, utan stannade dervid att, till följd at riksdagens derom jemväl uttryckta önskan, aftal med rusthållarne egt rum om en förlängniog af de hittills gällande vakanskontrakten, hvilken förlängning går till ända med slutet af år 1873. Äfven om icke till följd af sistomförmilta förhållande angeläget vore att påskynda det slutliga afgörandet af frågan om ett bättre ordnande af rustningsskyldigheten vid rustbållsinfanteriet, hur jag trott .de oöfvan antydda skäl, somtala tärför, och hvilka uti mitt anförande af den 31 december 1868 finnas närmäåre utvecklade, fortfarande ega så bindande kraft samt ett så otvetydigt erkännande af åtgärdens lämplighet och nödvändighet vara utaf riksdagen, på sätt ofvan är omnimndt, i dess skrifvelse utialadt, att jag härutinnan med fog ansett mig finna en maning alt ånyo understiälla törberörda fråga e. k. m:us pröfning. Då de skäl, som för berörda reglöringsfråga kunna framställas, alltså fortfarande äro af samma art som tillföreve, så ir det naturligt, att det förslag i ämnet jag med anledning af hvad sålunda anfördt blifvit ansett mig böra utarbeta i de väsentligaste delar skall närma sig ofvan berörda af e. k. mit vid 1869 års riksda framställda, samt att sålunda e. k. m:t der skall finna den grundbestimmelsen, att, mot statens öfvertagande at beklädnaden och beväpningen vid de afsutna rusthållsregementena och hårerna samt mot bibehållande af nu innebafvande. rustningsoch augmentsräntor, rusthållarne vid niimnda regementen och kårer skola såsom ersättning tör kavallerirustningens utgörande i ett för allt erlägga en viss årlig afgift; och ir det också egentligen endast i fråga om beloppet af denna afgift som jag fannit anledning vil afvikelse från förra förslagef. Innan jag går att för mina åsigter i nu omförmälta hiinseende: niirmare redogöra, torde det tillåtas mig att fästa uppmirksamheten derpå, att fråga möjligen kunnat uppstå, huruvida ej denna afgift, likasom den nuvarande hästvakansafgiften, hade bort i epanmål bestimmäs. Eniär nemligen rusthållarne, enligt ofvan åberopade kungl. förordning, äro berättigade att uppbira sina från statsverket utgående ersättningsanslag efter de indragna riänteoch tiondebeloppeus årliga medelmarkegångspris, skulle man måhända ansett en följd derat böra blifva den, att, så länge denna rättighet fortfar, ofvanniimnda årliga afgift äfven borde, för bibehållande al samma grund, bestämmas i spanmål att af rusthållarne efter årligt medelmarkegångepris betalas Utom det att emellertid en afvikelse härigenom komme att ske från den på senare tiden antägna grundsats, enligt hvilken såväl räntor och tionde som arrenden för kronans egendomar numera. i allmänhet utgöras i penningar till visst belopp årligen, så iöterhärvid derjemte den, såsom mig vill synas, ganska välbefogade anmärkningen, att, derest afgiften bestämdes i spanmål, så skulle, i anseende till skijaktigheter