Dagens Nyheter – 25 augusti 1871, sida 1

något förutseende medborgaren springer den nu antydda orimligheten uti indelningsverket såväl som många andra bjert i ögonen. I och med denna uppfattning försvinner ock all verklighet uti talet om den vackra fosterländska stiftelsen, som är passande för våra förhållanden och billigare än hvarje annanX m. m., men som i sjelfva verket innebär den nakna sanningen — orättvisa i fred, oduglighet i krig! Vändom pu vår betraktelse till en högst enkel antaglighetsberäkning rörande svenska statens allt hitintills gifna och — så länge som indelningsverket i sin något gå när nuvarande form består — oaflätligt gifvande årliga presenter under fredstid till den privilegierade jordens innehafvare, eftersom mången gång just dessa, eller åtminstone de som låtsa sig föra deras talan, åberopa vidunderligheten uti oflösningspresenten till skåttejorden. Med hvad rätt och på hvad grund frälserätten under fredstid uppkom för frälsejorden, framgår af de historiska, politiska och militära tidsförhållanden, som Vi i en föregående uppsats kortligen angifvit. Då saknades begrepp, ja, aning om den nu erforderliga, vetenskapligt utvecklade krigskonsten. Genom eftergift åt den tidens inflytelserikaste folkklass, adelsståndet — ty presterna kunde ju ej komma i fråga — och åt den krigiska lystnaden ville och måste statsintresset binda båda vid landsförsvaret, der det så godt som endast kom an på att föra palaschen med en eller två händer och att med så många flockar som möjligt angripa sin lika illa, hvad man nu menar, nmilitäriskt utrustade fiende. Att sätta upp folk på häst eller till fot var således en hufvudsak — fråmgången berodde sedan på barskt mod och okuflig kraft i handgemänget man och man emellan. Jemför man detta förhållande med nuvarande tids krigskonst, så ser man striden mellan Goliath och David, eller den personliga kraftens underlägsenhåt gent emot listen och tillgången på opersonliga hjelpmedel. Hvar och en skall då medgifva att all den hjelp, landet i ett krig nu skulle ha att påräkna från sin frätsejord, blir af föga värde, inskränkande sig till en högst opålitlig materiel af folk och hästar, hvilka sakna öfning och i ordets rena bemärkelse utgöra endast en hekåtomb af kanonmat. Emot denna krigstribut, med uppoffring utan nytta, har staten uti indelringsyverkets godtyckliga bestämmelse afsagt sig allt understöd från den i allmänhet mera förmögna jordegarens sida, för krigsmaterielenps underhåll och öfning i fredstid, hvilken dock måste anses vara af framstående vigt. Att, när fråga är väckt om försvarsväsendets ombildning, låta en så litet med tidsandans fordringar och statens verkliga intresse öfverensstämmande anordning som frälsejordens åtagande för landsförsvaret fortgå, skulle säkert vara en lika stor militärisk som ekonomisk blunder af regering och folk tillsammans. Det måste förklaras såsom mer än misstag, såsom brist på samfälld omtanka, om svenske folket läter den ändamålsvidriga och för det allmänna ingen fördel beredande årspresenten, i jemnöredd med skaättejordens prestationer, såsom undantag qvarstå för den ej annorlunda berättigade frälsejorden, när det tydligen är bevisligt att den senares från början afsedda vederlag, folkoch hästupp