Dagens Nyheter – 21 augusti 1871, sida 1

Vv Förhören ined de kommunalistiska fångarne, hvilka förvaras vid hamnarne i Cherbourg, Brest och andra sjöstäder, gå ytterst långsamt. Insurgenterna ombord å 4Ville de Nantest i Cherbourg ha i dagarne aflåtit en skrifvelse till Jules Simon, hvilken, som bekant, för någon tid sedan företog en inspektionsresa med hänsyn till de ofvannämnda fåhgarpe vid sjöstäderna, i hvilken skrifvelse de arma menniskorna, hvaraf helt säkert många äro oskyldiga, påminna ministern om. hans löfte, att ransakningen med dem skulle skyndsamt företagas; för mer än 800 fångar finnes nu blott en undersöknings domare, hvilken dagligen håller två 3 tre förhör. De republikanska tidningarne innehålla skarpa anklagelser öfver det långsamma ransakningssättet. Den bekante kommun-medlemmen Millieres maka, hvilken häktats i Paris, har nu af krigsrätten blifvit frikänd. Hemligheten med gengångaren Milliere, hvilken först sades ha blifvit skjuten och sedan befanns lefvande ha uppdykt i London, har nu blifvit löst. Under Versailles-truppernas blodsorgier blef en öfverste vid nationalgardet vid namn Milliere, hvilken utom sitt namn egde intet gemensamt med geranten för tidningen Marseillaiset samt medlemmen af kommunen Milliere utpekad såsom bärande namnet Milliere, tagen för sin namne och oaktadt förtviflade protester utan barmhertighet på Pantheonplatsen skjuten — ett af de tusentals oskyldiga offer, hvilkas blod ropar mot himlen och hvilkas död — såsom en författare i Göteborgs Handelstidning för sistlidne fredag anmärker — förtäljes för de lyssnande barnen i qvarteren La Vilette, Montmartre och St Antoine; barnen höra, deras blickar flamma, deras små händer knyta sig, och då modern frågar: Viljen I hämnas er far?4 ropa de: Vi skola hämnas!4 ; Ett sällspordt drag af mensklighet från Versailles-truppernas ofvannämnda framfart i Paris meddelas af franska författaren Jules Clar6tie, hvilken hört berättelsen af en af ståndsrättsdomrarne, en öfverste V. Till denne framfördes två män, den ena högvuxen, mager, med långt hvitt skägg, nästan gubbe; den andre helt ung. Begge inträdde med högburna hufvuden. De voro klädde med omsorg. Det var far och son. Sonen. hade gripits på en barrikad vid sidan af sin far. — Ni tillstår, att ni stridt på barrikaderna? frågade öfversten den gamle. — Ja visst. — Ni tillhör de lyckligt lottade samhällsklasserna. Hvad dref er då till striden? — Min politiska öfvertygelse. Icke kunde jag veta, att denna revolution skulle sluta med brandsanstiftning. Jag ville försvara republiken. E-fin, jag har slagits och är nu er fånge. Gör med mig hvad ni behagar. Sonen deremot hade vägrat inträda i nationalgardet, fördenskull setat häktad i Mazas och nyss blifvit befriad af Versaillestrupperna, då han tillfångatogs på barrikaden, der han uppsökt sin far. Ofverste V. erfor sedermera under ett enskildt samtal med sonen att det var fadren sjelf som hade angifvit honom hos kommunen, för att straffa hans ljumhet mot hvad gubben ansåg vara mensklighetens och republikens sak. Drifven af sin jerphårda fanatiska heder, af Ass ER a LUST ert TROR IRELENN TT SVS DRESDEN RN RA gt AN