Dagens Nyheter – 18 augusti 1871, sida 1

ERA EN TIRETSNe RDR NAT INNE KN RONEEAA årlig inkomst (augments-, jordeboksoch mantalsräntor) mista 600 ål 700, kanske 1,000 rdr, så måtte det sista beloppet, eller 41,000 rdr, tillkommit under det att det nr af Upsala-Posten, hvarpå D. A. prenumercrat, forslades mellan Upsala och Stockholm, ty i vårt Dr af samma tidning återfinnes det ej. Men uppgett tar sig a er ut, det kan ej nekas, äfven om man tyv..ö att en årlig förlust af blott 6 å 700 rdr eljest kunde vara tillräcklig att göra mer än en rtusthållare betänksam. Utsigterna att få denna förlust på halsen måtte ändock ej ha förskräckt många vid Upsalamötet, ehär anhängarne af regeringens förslag vid voteringen visade sig endast utgöra 29 personer, då de, som godkände andra kammarens beslut, räknades till 26. Vi äro för tillfället urståndsatta att granska hr major Lundebergs uppgift om förlusten, som skulle drabba rusthållarne vid indelningsverkets afskaffande, men vi ha fullt skäl till det antagandet, att denna uppgift icke förtjenarmera förtroende än samma talares vid samma tillfälle hafda yttrande: vår långa fred är icke vår förtjenst, utan våra konungars, Bom gjort allt för att ej landt skulle inblandas i krig. På samma sätt som de 1,000 riksdalerna har äfven tillkommit den uppgift, hvarmed D. A. afslutar sin artikel om nämnde odalmannamöte och hvilken lyder så: Det enda vid detta möte, som ej förtjenar efterföljd, är, att rotehållarne, då de förmodligen till någon öfverraskning för sig sjelfva .funno sig i minoriteten, med ens rusade på dörren, alldeles som de i en batalj slagne taga till flyk.en. fEiHärom finnes icka heller ett ord i UpsalaPosten. Detta odalmannamöte var i D. A:s ögon mönstergiltigt, ehuru vi ej deri kunna se något mer anmärkningsvärdt än i de många andra möten, hvarvid svenske män sammankommit för att uttala sig om svenska förhållanden. Skulle vi, med ledning af Upsala-Postens redogörelse för mötet, tillåta oss något omdöme, så blefve detta ett uttalande af förvåning öfver att en persen, sådan som rektor Meden, hvilken är anförtrodd ledningen af ett läroverk, kan uttala sådanå satser som t. ex. att han ogillar på det bestämdaste anfallskrig, hvilka gå ut på undertryckandet affrämmande nationalitetert. Man kan ju af detta ej se annat, än att hr Meden gillar alla anfallskrig, som icke ha undertryckandet af främmande nationaliteter till mål, och då tar det sig besynnerligt ut, när han i nästa ögonblick förklarar att Xförsvarskrig (utan undantag, sålunda äfven mot berättigade anfallskrig?) äro en verklig gudsjenst. Allra besynnerligast förefaller det emellertid, att det tal, hvari detta yttrades och hvilket slutade med ett formligt uttaladt misstroende mot andra kammarens majoritet i försvarsfrågan, förklarades af öfverstlöjtnant Törngren förtjena — uppspikas i andra kammarens sessionsrum, sedan äfven ordföranden uttalat sitt gillande af innehållet! Detta anser D. A. vara en efterföljansvärd sans och hofsamhet i diskussion och en förståndig ledning — egenskaper kom vår ärade samtida saknat vid öfriga folkmöten!