Dagens Nyheter – 7 augusti 1871, sida 2

han hvarje dag besegrades, var han dock hvarje dag beredd att förnya striden. — Det kommer sig icke deraf att jag är tapper, sade han ideligen, utan min beredvillighet att slåss får ni tillskrifva en helt annan orsak, den nemligen att, då ni åtagit er min uppfostran, vill jag, så godt jag kan, bevisa er min tacksamhet. Renaud fann sig i högsta grad belåten med sin lärjunge. Man var alltså nu, på det hela taget, ganska lycklig såväl inom slottet Grande-Fortelle som i nejden deromkring. Armand Louis upptäckte för hvarje dag nya behag hos fröken de Souvigny. Renaud fick roa sig med hvad han tyckte mest om: hvar morgon kämpade han mot Carquefou, som äfvenledes hvar morgon pligtskyldigast lät sig besegras. — Ack, hvad lifvet ändå är skönt! sade Armand Louis. — Ja visst, svarade Renaud och suckade. Detta tankeutbyte upprepades ofta. — Tycker du ändå inte att det fattas oss något? frågade Armand Louis en dag. Renaud slog knytnäfven häftigt mot bordet. — Jo, utropade han, en sak fattas oss. — Och hvad är det? — Det fattas oss äfventyr.