Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 2

belägringen är slutad, kunna vi gerna göra 088 lediga en liten tid; för min del har jag icke tvekat att begagna mig af friheten, utan jag har ridit hit i kapp med sunnanvinden, och här är jag nu. Det dröjde ej lång stund, förrän den gamla förtroligheten mellan Uffe och Nanna var återställd, likasom hade intet år lagt sina många och långa dagar mellan dem. Så kom qvällen. Fullmånen hade nyss höjt sig öfver bokträdens toppar och kastade sitt ljusskimmer öfver de dunkla löfmassorna. Luften var mild och klar, den sena aftonen hade utbredt sin fridfulla skymning öfver skogen och betäckte med sina lätta dimmor dess gulröda höstdrägt. Långt borta lät en ensam kringirrande hjort höra sitt hesa bölande. Ett tungt vemod syntes herrska i den stilla skogen, sommarens herrlighet var förbi, de klara solskensdagarne voro hänsvunna, vissnade löf hade redan hopat sig öfverallt på marken. Den gula höstmånens bleka ljus låg som ett sveplakan öfver den hädangångna sommaren; sakta röster ljödo genom luften: förbi! förbi! Och dock var det tvenne hjertan, som under det den öfriga naturen sörjde öfver förgängelsen, erforo hela den friska vårens eldiga lifskraft. Under den gamla eken framför jägmästarens boning sutto Uffe och Nanna, haud i hand sutto de, men tysta, ty nyss förut hade så betydelsefulla ord vexlats mellan dem, att alla