Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 2

Den natten fick Nanna icke sofva. Orolig kastade hon sig hit och dit på bädden, feberglödande tankar rörde sig om hvarandra i hennes själ. Förgäfves sökte hon vända dem bort från Uffe, oupphörligt återkommo de dock till honom. Hon tänkte sig honom ärad och berömd samt omringad af jublande vänner, hon såg i andanoim, huru de rikas och förnäma salonger öppnades för honom, och huru fins unga damer, sköna och snillrika, prisade sig lyckliga öfver en enda blick af honom — hvarför skulle han då längro tänka på der fattiga, oansenliga jägmästaredottern? Stilla och tyst gick Nanna i hemmet de följande dagarne och förrättade sina göromål. man hörde henne ej sjunga några muntra visor som eljest. — Du är så tyst, barn; hvarför sjunger dv inte? frågade fadren. — Jag har förlorat rösten under de siste dagarne, svarade Nanna. — Då har du säkert blifvit förkyld och få lof att dricka fläderte, sade modren. Men Nanna skakade på hufvudet, hon visste nog att intet fläderte fanns, som nu kunde locka de glada sångerna öfver hennes läppar Oktober-solen lyste med svag glans. Saknad bodde i luften, saknad på den stilla blå höst himmelen, saknad i bokskogen, som prålade med allehanda röda och gula färger, och : Nannas hjerta bodde också saknad. Hon gick ute i trädgården och sysslade mec