Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 1

SO MA — hon sig icke ur fläcken — jo, jo: det var hans röst, derom kunde hon ej längre hysa något tvifvel. Långsamt och med dröjande steg gick Nanna genom trädgården, såsom den der fruktar att snart få se en fröjdefull förhoppning grymt svikas. I det hon öppnade grinden, hörde hon Uffe ropa derutanför: — Se väl om hästen, Anders, så att han inte blir för hastigt afkyld, han rentaf badar i svett — jag har ridit den sista milen i fullt fyrsprång, till den grad längtade jag efter att komma hit. De sednare orden voro ställda till jägmästaren. Nanna trädde ut genom grinden: Uffe sprang henne genast till mötes, fattade hennes båda händer, tryckte dem med värma och utbrast, strålande af glädje: — Nanna! Nanna drog sakta sina händer tillbaka och sade: — Det var snällt af er att ni kom, jag trodde ni hade glömt oss. — Hade jag kunnat komma förr, så skulle jag ha varit här för längesedan, svarade Uffe, men, jag vågade inte lemna min post på Dannevirke, så länge fienden låg och lurade derutanför. Vi ha haft många oroliga stunder för Frederiksstads skull, må ni tro, Vi fruktade ständigt att fienden der skulle bryta sig igenom, och i sådant fall behöfdes det väl att hvarje man far på sin plats — men nu då