Dagens Nyheter – 27 juli 1871, sida 2

Nu kommer den ljufva tid, vi så länge väntat på. Lugna och enformiga gingo dagarne i jägmästarens hus. Hvar och en sysselsatte sig med sina bestyr och med sina tankar. Nanna blomstrade som en ros; ständigt sjungande och lefnadsglad, var hon föräldrarnes hopp och tröst. Och dock gömde hon inom sig en stilla längtan, en smärtsam saknad, som hon förgäfves sökte sjunga eller skratta bort, ty dessa känslor vaknade oupphörligt på nytt, och för hvar gång tycktes de henne bli allt starkare och mäktigare. Hvar fanns Uffe? Månne han rågonsin tänkte på henne? Mer än ett år hade förflutit sedan denna morgon, då han tryckte hennes band och sade: Farväl, Nanna, och lef lycklig tills viråkas igen! —