— Nej. Hur göra ni? — Jag antager, att vi rikta ett häftigt anfall mot herr N. N., emedan han sagt elle gjort det eller det. Ett par dagar derefte få vi ett bref från herr N. N., hvari har säger, att det är en alldeles falsk beskyllning han har aldrig hvarken sagt ellsr ens tänk! något sådant. Intager ni då inte hans bref? — Jo, visst tar jag in det, men så tillägg: vi en bit efter detsamma, hvari vi mycke beklaga, att vi misstagit oss, men när mar ihågkommer, huruledes herr N. N. betett sig under sin embetsmannaverksamhet i öfrigt — och nu följer en hop anklagelser, som äro vid: värre än den första. Ni må tro, att, nä monsieur Urias märker, hvilken konfekt de vankas hos oss, så förlorar han nog snari lusten att komma igen. Och det berömmet måste till och med Klemmesens fiender unna honom, att det finns in gen som förstår att svärta folk så grundligt som han. Men här sitter jag och pratar ackurat som i fordna dagar, då vi sutto tillsammans uppt på min vindskammare; jag har hela tiden in billat mig att jag hade dig framför mig, hvil ket just ej är att undra öfver, om man be: tänker att jag aldrig varit van att få svar på tal, när jag språkat med dig. Men under all detta prat glömmer jag dagens stora nyhet som sysselsätter hela staden och icke mins