BOTEN AT TRIFaTnE EO VESTRE Partierna i Frankrike. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Bordeaux den 10 juli 1871. (Slut. fr. fördagsnumret.) Daktadt all den fÖörbanne else och de oerhörda olyckor kejsardömet dragit öfver landet, oaktadt de öppna, färska såren häraf ännu länge skola svida svårt, har man dock mest fruktat det bonapartistiska partiet vid Provinsvalen. Man skulle kunna förundra sig öfver den oförsynta fräckheten hos detta parti, att våga framställa kandidater vid de nu hållna deputerade-valen, att våga tillfoga nationen denna moraliska örfil, och öfver dumdristigheten att räkna på något parti, man skulle kunna förundra sig häröfver, om man icke redan vore van att vänta hvad som helst från det hållet. Mera förunderligt är det då, att bonapartismen verkligen förfogat öfver ett parti. För att åstadkomma detta parti uppkastades en plan, som naturligen alltigenom hvilade på bedrägeri och skurkstreck, men som, oaktadt den icke medförde åsyftadt resultat, icke dessmindre måste tillerkännas en viss fintlighet och djerfhet. I första rummet gällde det att iakttaga en viss yttre anständighet, och som namnen bonapartsst, napvlconist, skar något för mycket i öronen äfven på de mest döfve och dumbe, så valde man ett annat, som utom det att der representerade en princip och sålunda kunde fungera som program, äfven hade fördelen af en behaglig, mycket populär klang: man kallade sig tFrihandelspaårtiet4, I frihandelsprincipen låg ock hela hetta partis synliga program och naturligtvis betonades denna såsom den för nationen mest vitala frågan för tillfället, kantänka. Sålunda hade man nu kommit så långt, att man funnit ett nytt hyggligt namn för samma gamla system. Men den jemförelsevis obetydliga del af den franska nationen, som känner till och förstår uppskatta den stora betydelsen af frihandelsprincipen, tillhör uteslutande den intelligenta bofolkningen, och hos dessa visste man mer än väl att man icke kunde påräkna några sympatier, att man icke skulle lyckas dupera dem: med denna falska skylt. Detta var heller aldrig meningen; det enda parti, man rimligtvis kunde hoppas på, var den stora befolkningen i provinsen, på hvars gamla sympatier för kejsardömet man var viss. Men man kände ock att dessa sympatier tagit en svår törn genom den sista stora katastrofen, kejsardömet framkallat. Det gällde derför att på något sätt förmildra intrycket häraf; att för det ändamålet hålla föreläsningar öfver frihandelssystemets nytta och nödvändighet för en fransk allmoge, skulle icke hafva varit stort lönt. Den metoden dög icke, man måste hitta på någon annan mera verksam, och valde fördenskull den onekligen radikalaste, om än oförsyntaste, den att vältra skulden och ansvaret för alla de exempellösa olyckor, som hemsökt landet under lonnn oförgätliga epok, från kejsardömet och på dess motståndare — man kastade sålunda af masken och visade sin rätta skepnad. Man förkunnade som en trosdogm: att oppositionen ensam inom den gamla lagstiftande kåren hade velat och förklarat det sista kriget och att denna var ansvarig för alla de olyckor som drabbat landet till den 2 september; att derefter försvarsregeringen af den 4 september störtat landet i ett än ytterligare elände, enär hon genom sitt blinda,