Dagens Nyheter – 19 juli 1871, sida 1

att Robert sprang rundtomkring dem och upphemtade de stenar, som de kastade än hit, än dit för att roa honom. Eller också gingo de ned till den stora ån för att fiska, och der visade Nanna Uffe, huru han skulle kasta ut refven, och lärde honom att han framförallt icke skulle draga upp för hastigt, utan vänta tills fisken hunnit fastna riktigt på kroken. När så qvällen kom och daggen började falla, togo de sin tillflykt till hvardagsrummet, och Uffe måste då tala om allehanda berättelser från kriget, eller, sedan ljusen blifvit tända, läsa högt för familjens medlemmar; till vedergällning härför sjöng Nanna traktens folkvisor för honom. När sedan Uffe ändtligen efter vanligheten stod vid det öppna fönstret i sin vindskammare och blickade ut i den dunkla skogen, då kunde han icke förstå, att åter en dag förflutit. Fjorton dagar gingo, och Uffe borde nu återvända till Fredericia. Hvsrje afton, då han stod uppe på sitt rum och inandades den svala mnattluften, sade han tl sig sjelf, att följande dag skulle han på fv!t allvar bryta upp och resa sin väg, nen hvarje morgon, när han vaknade och solstrilarne tittade in till honom genom det griva löfverket och fåglarne qvittrade och han hörde Nannas stämma nedanför byggnaden — då bad han sig sjelf om tillåtelse att få stanna bara denna enda dag, en bön, som han ej hade hjerta till att afslå. ;