i det transleitanska — oaktadt allt detta behöll dock grefve Hohenwart fHertalets sympati på sin sida, i det han förklarade, att han sjelf var en äkta tysk, men han ville visa sig rättvis mot de icke tyska medborgarne, ty alla de många hittills gjorda försöken att regera öfver dem hade misslyckats, hvaremot han hoppades på ett godt resultat, om man ville regera tillsammans med dem, i det man erbjöde dem en mot deras pProvinsers storlek och, befolkningens antal svarande delaktighet i statsstyrelsen. Och på denna väg framgår således den cisleitanska regeringen tills vidare utan betänkande, understödd af de slaviska folkens bifall och helt visst följd af åtskilliga tyska österrikare, hvilka erkänna möjligheten af att fasthålla vid det gamla systemet, men slutligen också med ett godt ryggstöd ofvanifrån, i det att kejsaren troligen håller med ministeriet Hohenwart i dess försonlighetssträfvanden mot slaverna, liksom med rikskansleren Beusts hela tillmötesgående politik i det österrikisk-ungerska dubbelriket. Ett drag af. kejsarens stämning, kanse man finna i den omständigheten, att han nu har låtit kronprinsen företaga en utflykt i Böhmen. Att kronprinsen här både helsats och tackat på czechiska språket är under ofvannämda omständigheter en naturlig sak. Anloppet mot den engelska ministeren har förefallit i underhuset och rör sig om den nya armåelagen, isyanerhet de nya bestämmelserta mot köpslagandet med officersfullmakter: Opposit8yen framhöll förnämligast de finansiela betönkligheterna, men var i grund och botten icke särdeles stark och strandade vid omröstningen möt det bestämda motståndet från ministerbänken.