Dagens Nyheter – 13 juli 1871, sida 1

Ni är nu just vid den ålder, då man bör se sig om i verlden; ni skall komma att upplefva atigtnätla och förunderliga äfventyr,som ni ännu aldrig har kunnat göra er en föreställning om, och jag skall sjelf bli ung på nytt, när jag ser och delar er glädje. — Men huru kan ni framställa ett sådant förslag? sade Uffe i allvarlig ton; jag måste ju stanna här. — Ah! nu måtte ni väl ha fått nog af detta slagtande; krig kan vara nöjsamt för ett år eller på sin höjd två, men sedan tröttnar man dervid. Det är ju intet annat än ett beständigt upprepande af ett och detsamiöa, man skjuter på varkhdra, till dess man sjelf blir skjuten. Nu har ni ju fått både titel och orden, hvad mera vill ni ba? Följ med mig, så skall ni få se en mängd storartade och präktiga saker, som ni aldrig sett maken till här i vårt lilla Danmark. — Jag förstår er inte alls; tror ni, att jag är här bara för att roa mig? Jag är här, emedan det är min pligt att vara här. — Hvem talar om pligter? En menniska är inte förpligtad till annat än hvad hönhar lust för. Om jag nu säger er, att det är er pligt att resa ut och se något stort och nytt, för att sedan kunna gagna ert fosterland med era iakttagelser, hvad svarar ni då? — Jag svarar, att det är för mig en ren omöjlighet att resa under förhandenvarande omständigheter. Vi ha vunnit en seger, det