Dagens Nyheter – 12 juli 1871, sida 2

— 807 — undan detta, det var de jordiska qv?.rlefvorna af den tysko soldat, som velat qvöfva honom, men hvilkens hufvudskål Sören Lundegaard krossat. Sabeln hade Uffe tapnat, och han kunde icke i hast finna den; han fattade derför ett govär, för att ha något vapen och sprang upp. Skansen var intagen, danskarne kommo inrusande från alla håll, tyskarne ropade pardon, men blefvo utan förskoning nedhuggna. 4 — Upphör med detta mördande!, ropade Uffe. Hvarför lyda ni inte? Han måste ge Sören Lundegaard ett dugtigt slag öfver ryggen, för att göra sig förstådd. Sören vände sig om. — Jaså, är det ni, herr kapten? Lefver ni ännu, ja, då ska de här hundarne också få lefva, men jag trodde att den lymmeln hade strypt er, och derför svor jag på att icke en enda af dem skullö bli vid lif. Sören böjde sig ned öfver en groflemmad holsteinare, som han slagit till marken, och som låg ech våndades ömkligt. — Huru mår du, min gosse? frågade Sören honom ; du behöfver inte jemra dig så erbarmligt, ty när den förgyllde doktorn får lappa dig litet, sä blir du nog hel igen och får komma hem till din far och mor och fästmön din sedan, Han sökte resa upp den fallne och ville låta honom drieka ur fältflaskan. Den andre