Dagens Nyheter – 12 juli 1871, sida 2

dera jag föredrog att blifva egare utaf. Af de senare hade han haft fjorton, men en del voro nu döda och andra voro bortskänkta, så att endast åtta återstodo i hans wig-wam. Han blef synbarligen mycket förbluffad då jag vägrade emottaga den utlofvade belöningen, men tröstade sig dervid att Den store Anden nog skulle ersätta mig för den tjenst jag gjort honom, Den 11 mars återvände jag till Lawrence från Missouri och träffade åter min gamle vän Johny-ki-ki. Han var nu i staden för att förse sig med ammunition, ty han var just i beråd att anträda en resa till Cherokee-indianernas land, hvarest 15 Delawarer blifvit dödade. Det var hans pligt, såsom varande deras höfding, att gå ned och utfinna orsaken hvarföre de blifvit dödade och om möjligt utkräfva betalning för de tappre som sålunda ljutit döden. Då vi nu träffades samman ville han ej släppa mig med mindre än att jag skulle gå med honom på hans resa, och innan jag ännu kommit till något beslut, huruvida jag skulle gå eller ej, hemtade han mig en häst, en bössa och en filt och vi satte i väg. Vi gingo söderut till dess vi kommo till Marais des Cygnes, derifrån SV. till Neosho-floden och sedan åter söderut. En natt, ungefär en vecka efter det vi lemnat Lawrence, hade vi uppgjort läger vid en liten ström, benämnd Verdigris, lössläppt våra hästar och uppgjort en skyhög brasa af torra grenar och andra brännbara ämnen, som vi hopsamlat i närheten. Efver det vi intagit vår qvällsmat, som i förbigående sagdt bestod af litet torrt hjortkött och grumligt vatten, och sugit några rökar ur den oumbärliga pipan, föllo vi snart i Morfei armar. — Uttröttad af den långa ridten och den ofullständiga hvila jag erhållit sedan vi lemnade Lawrence, sof jag mycket tungt till dess jag, kort efter midnatt, blef uppväckt af Johny-ki-ki, som underrättade mig att någon oroade våra hästar. Han bad mig förblifva stilla och begaf sig sjelf åt det hållet, derifrån han hört hästarnes gnäggande. Jag trodde ej! att några menniskor skulle finnas på flera mils afstånd och att det möjligen var någonting annat som hade väckt våra hästars uppmärksamhet, hvarföre jag åter rullade min filt. omkring mig och var just på väg att insomna igen, då Johny kicki återvände, underrättade mig att båda hästarne voro borte och att han hade upptäckt mockasinspår vid stranden. Han bad mig hålla vakt och begaf sig sjelf så fort han kunde till den plats, hvarest hästtjufven måste gå öfver strömmen. Jag lemnades nu för en lång stund åt mina egna reflexioner öfver lifvet på prairierna, 30 mil från Lawrence och minst 2 mil från närmaste menskliga boning. Plötsligt hörde jag en gäll hvissling och i detsamma kunde jag se min kamrats häst, som vid det kända fjudet lösryckt sig från tjufvens händer och nu i fullt galopp ilade till sin husbonde. Den förre, som nu först märkte att har var upptäckt, svängde rakt om och inom några minuter var han på ett par hundra stogs afstånd från mir. Jag ställde. mig bakom det träd, vid hvilket vår eld den töregående aftonen var uppgjord, fatitade bössan i hand och heredde mig till affär. Johny-ki-ki var betydligt efter, så att jag snart insåg att han ej kunde bli till någon. hjelp utan det enda som återstod för mig var; att fälla tjufven eller mista min häst. Jag hade ej många minuter att fundera uppå utan lade an och sköt så snart han kommit ir.om skotthåll, Skottet träffade honom i ena sluldiran med. den påtöljd att han genast ramlade till marken, hvarest han slingrade sig som cn orm och framstötte några underliga strupljud.Inom några minuter var Johny-ki-ki på platsen och det var med största möda jag kvade afhålla honom från. att skalpera brottslingen, som nu låg och med gnistrande ögon betraktade hvarje rörelse från vår sida, Det är naturligt att han ej väntade annat än att se det vapen lyftas, hvarmed han skulle erhålla dödg;hugget — ty på nåd var ju ej att tänka sedan han råkat i händerna på en hatad Delaware och ett blekansigte, Hans hopp att så snart slippa till en bättre verld, gick dock ej i fullbordan, ty i stället för att tilldela honom dödshugget, som han väntade uppå, släpade jag honom fram till ett stort träd; mot hvars stam han kunde hvila sig. Jag blef ru i tillfälle att närmare betrakta honom och undersöka hans sår, som tycktes vara mycket djupt och måhända dödligt. Han tillhörde Arrapahoestammen, var fulla 6 fot-2 tum hög och klädd i mockasiner och en röd mantel och hade håret prydt med röda och hvita föder