Dagens Nyheter – 11 juli 1871, sida 2

MvuW — Godt folk, generalerna ha frågat mig, om de kunde lita på er. Jag svarade att de kunna lita lika tryggt på er som på sig sjelfva. Hade jag rätt häri? Ett kraftigt ja var svaret. — Tyst! ni behöfva icke ropa så högt. Inom en timma skola ni bevisa sanningen af mina ord med era handlingar. Tänken blott på Vår herre och gamla Danmark i farans ögonblick, och då skall nog allt gå väl. Klockan slog ett. De stora truppmassorna satte sig irörelse och utryckte långsamt genom portgångarne, som voro belagda med halm, för att icke bullret af lavetternas hjul skulle höras; endast ett par sömniga oljelampor upplyste svagt de mörka porthvalfven. Utanför porten mötte Uffe general Rye som ridit ett stycke tillbaka, för att se om allt var i riktig ordning, Då generalen varseblef Uffe, kom han fram till honom, för att ännu en gång säga honom farväl, Det bleka månljuset upplyste svagt Ryes allvarliga ansigte och gaf detta ett egendomligt uttryck, som Uffe sedan aldrig kunde glömma. — Farväl, min vän, sade Ryc, och tack för godt sällskap genom Jutland. — Tack sjelf, svarade Uffe; men jag hoppas att jag snart skall få följa generalen äfven genom BSlesvig. — Det stär i Guds hand. — Han förunne oss ett gladt och lyckligt återseende vare sig det nu blir här elleri en annan verld, svarade