Dagens Nyheter – 7 juli 1871, sida 1

bättre förhoppningar nu än jag hade i går afton. Då Uffe sednare på dagen talade med läkaren, yttrade denne: — Det är högst förunderligt, och jag erkänner uppriktigt, att jag ej förstår det. För ett dygn sedan trodde jag mig kunna säga på minuten, huru många timmar majoren ännu hade qvar att lefva, och i natt har en sådan förändring inträdt, att det är mycket möjligt att han kommer att öfverlefva både er och mig. Uffe gick hem och tackade lifvets och dödens herre ur djupet af sitt hjerta. Majoren var väl utom all fara för lifvet, men dock förestod honom en långvarig och smärtsam sjukdom. Så ofta det var Uffelmöjligt, besökte han majoren. Läkaren hade förbjudit denne att tala, och Uffe brukade icke heller säga något; han nickade endast åt majoren och satte sig derpå helt tyst vid sidan af sängen. Det var alltså ett stumt vänskapsförhållande, men det gjorde majoren godt att se Uffe och trycka hans hand. : Sin mesta tid måste dock Uffe använda i och för krigstjensten, och det var en mycket ansträngande tjenstgöring. Tyskarne hade ryckt fram i stora skaror, och utan att företaga något egentligt anfall, sökte de genom smärre skärmytslingar utmatta den danska hären. Trupperna måste nästan hela tiden göra förposttjenst, både natt och dag blefvo de allarmerade, vädret var kallt och ruskigt, slutligen blefvo