Dagens Nyheter – 7 juli 1871, sida 1

mest anslå de unga intelligenserna. Det var derför som en af århundradets största tänkaro, Auguste Comte, började undervisningen med de exakta vetenskaperna. Han har gjort en rik erfarenhet i detta hänseende, hvilken alltid gifvit samma resultat, nemligen att de unga intelligenserna alltid bäst tillegnat sig den undervisning, som er bjudits dem; de hade ännu ej hunnit komma på afvägar, de hade ej vänjt sig vid lättja. Men I insen, alt här ej är platsen för diskuterandet af ett program för undervisningen. Jag har yttrat hvad jag angsäg vara angelägnast att säga eder, emedan dessa frågor ha för ett ögonblick fört oss in på den nuvarande situationens svårigheter och vedervärdigheter. Jag ville sysselsätta er med framtiden. Jag hyser den öfvertygelsen, att det demokratiska partiet, om det har den klokheten och det fasta beslutet att icke fordra något annat, men att outtröttligt fordra detta, snart skall komma att visa bonden, som betraktar partiet såsom en fiende, att det är hans uppriktigaste vän, ja, vi skola snart komma derhän att göra för honom begripligt och få honom att hålla fast dervid, att vi äro samvetsgranna i våra pligter mot honom. Vi äro hans äldre bröder, och vi skulle vara otacksamma bröder, om vi ginge ur lifvet utan att ha tillförsäkrat honom hans materiella och moraliska emancipation (Lifligt bifall.) Mina herrar ! Dessa ider tillhöra alldeles icke mig. Hvarje tänkande man, hvarje patriot är förtrogen med dem. Det är politikens uppgift att bemiktiga sig dessa ider och få dem införda i lagarna. Sädana politiker som skulle utfinna, som skulle ha det anspråket att träda fram med oförutsedda saker, de skulle alldeles icke vara några politiker! Under hur många år har ej okunnigheten blifvit bekämpad och bur förfärande stor är den ändä icke! Vi visa för verlden skådespelet af ett folk, som först återfordrat förnuftets rättigheter, och,af ett folk, ånyo nödsakadt att ej utöfva dem, nödsskadt att ej undervisa andra om desamma. (Liflig rörelse.) Vi kunna emellertid icke längre vara blinda för hvad som försiggår under vära ögon och icke undgå att erkänna, att alla våra sociala kriser härröra från okunnigheten. Huru är det tänkbart, att dessa menniskor, som känna samhället endast genom den sida deraf som upprör dem, endast genom straffet och genom arbetet, ett arbete utan tillräcklig vinst, utan sin rättmätiga lön — att dessa menniskor icke skola förbittras i sitt elände och en vacker dag visa sig på skådeplatsen med fruktansvärda passioner? Jag påstår derföre, att det icke kan finnas fred, lugn och ordning förr än alla samhällsklasser blifvit delaktiga af civilisationens och vetandets välgerningar och betrakta sin regering såsom ett rättmätigt organ för deras suveränitet, icke såsom en afundsam och maktlysten herrskare. Genom att framhärda på den olyckliga väg, vi hittills vandrat, skolen I göra de okunniga ömsom till statskuppernas stöd och till gatutumultens hjelptrupper, och vi skola alltid blifva utsatta för den gudlösa yran hos otillräkneliga och vilseledda folkhopar, hvilka bära hand på allt hvad som omgifver dem utan att ens visa aktning för sina minnen, emedan de icke kunna tillfredsställa omöjliga lystnader och försöka hämnas genom ati förstöra allt som ligger i deras väg. Under sådana förhållanden är det godt att erinra sig amerikanaren Channings ord: Samhällena äro ansvariga för de katastrofer, som utbryta inom dem, lika som stider med dålig administration, der man låter döda kroppar förruttna i solhettan, äro ansvariga för pesten. (Rörelse.) Sådan är äfven min uppfatt. ning. Statsmannen måste derföre vid utförandet af sitt värf kraftigt rikta sina bemödanden mot det bland våra lidanden som alstrar alla de öfriga, nemligen okunnigheten, utan hvilken det skulle vara en allmänt erkänd sak, att det icke finnes någon styrelseform som bättre öfverensstämmer med menniskans natur, värdighet oeh lycka än republiken Och hvad bondens politiska förvillelser beträffar, ha de samma ursprung som arbetarens — okunnigheten, alltid okunnigheten. Hvad är det väl som gör att bonden alltid, säsom nu till exempel, visar sig böjd för det bonapartistiska partiet? Och hvaraf kommer det att man nu, då striden står öppen mellan de monarkiska partierna, ser de bourbonska partierna, när de vända sig till landtmännen, dölja sin monarki och sina pretendenter; under det de andra icke draga i betänkande att öppet förklara, att de vilja återvända till kejsaren? Detta beror, som je tror, mina herrar, på en för bonden egendomlig uppfattning. Man har sagt honom och upprepat för honom, att hans eganderätt till jorden blifvit införd och bibehållen genom Napoleon. Bonden är icke en man, som förstår sig på fina nyanser och distinktioner. Han sammanblandar Bonaparte och revolutionen. Han har icke sinne för historisk kritik; han fattar blott de bandgripliga resultaten. Han vet att det stycke jord, som hans farfar förvärfvat, det har han bibehållit under Napoleon I, och han vet. att invasionen har botat hans besitiningsrätt till det jordstycke, för hvars försvar han under republiken bjeltemodigt utgöt sitt blod, kämpande på en gång lör sin egendom och sitt fädernesiand. Bonden vet detta. Han ser äfven, att för hvar gång restaurationen (den gamla regimen) reser hufvudet, hotar hon ånyo, om icke TRE LA org t rv ng Rs TE LS KR SARA TR Wi Vr VER IR RR AR AES ng TE TERESE