Dagens Nyheter – 6 juli 1871, sida 1

Emellertid känner jag mig till mods som ett urverk, hvari fjedern har sprungit. Lifvet har för mig förlorat hela sin guldglans, jag ser allt i grått. Och tung och grå hvälfver sig den molndigra himmelen öfver de frusna ängarne, köld och död tyckas herrska öfverallt. O, att det måtte komma en frisk nordanvind och jaga bort de tunga molnen, så att vi få se en strimma af den blå bhimmelen, en smula solsken! Ack! om snart igen ett stridsrop ljöde öfver de jutska hedarne! Jag längtar så mycket efter krigstrumpeternas toner, gevärssalfvorna och stridens tummel. Först då kan jag vakna till nytt lif och nya bragder. Men nu ligger jag infrusen mellan tröghetens och modlöshetens hårdt tryckande isberg. Hvarken med major Amstrup eller med Björn har jag talat om min sorg. De ha frågat mig enträget, men ingenting fått veta. De skulle ju ändå i alla fall icke förstå mig, sorger af detta slag tjenar det föga till att anförtro åt andra, ty man får dock bära dem ensam. Men till dig har jag anförtrott mig, ty du förstår mig. Du är likasom den resonnans botten, från hvilken mina egna tankar och känslor återljuda med en skönare, renare klang, Skif derför snart till mig, jag erfar ett starkt behof af att höra något ifrån dig. Tacka Palle Löve för hans bref, men bed honom icke mista tålamodet, om han får vänta litet. på svaret, ty i den sinnesstämning, hvari