Gambettas märkliga tal i Bordeaux till delegationen för de republikanska -komitgerna, -hvarom telegrafen förut tillfört oss några korta utdrag, utgör det ämne, hvarmed. de senast hitkomna utkindska poli tiska tidningarne mest sysselsätta sig. Då detta tal är det första, hvari Gambetta offentligt uttalat sig öfver Frankrikes ställning sedan fredsslutet, ha vi trott att det, trots dess längd; skulle intressera våra läsare att få delaf detsamma, hvarför det här följer i öfversättning: Mina herrar! Jag har icke velat åter sätta min fot på den jord, från hvilken jag aflägsnade mig efter de mödor. som I nogsamt veten; jag bar icke velat återkomma till Frankriko för att öfvertaga min andel i det republikanska partiets ansvarsfulla och mödosamma arbeten, utan att först besöka Bordeaux. Det var min pligt att uttrycka för eder, för eder, som representeren den inom det republikanska partiet åvägabragta unionen, all den sympati och erkänsla, som jag, nära eller fjerran, ständigt hyst till eder för de känslor, som I vid alla tillfällen lagt i dagen för mig; men derjemte vill jag också, hvarför icke säga det rent ut, delgifva er, med anledning af valen och fosterlandets närvarande betänkliga (grave) ställning, samt utan några personliga biafsigter, eftersom jag icke är kandidat i detta departement, hvad jag hoppas och skulle önska kunna genomdrifva. (Här afbrytes talaren af handklappningar.) Han fortsätter : Önplädera ej, mina herrar. Stunden är alltför högtidlig att vi skulle vexla andra ord än aktningens och det ömsesidiga förtroendets. (Mycket bra.) Frankrikes närvarande ställning, när man närmare undersöker densamma, och när man är lifvad för denna undersökning af rättvisans och sanningens ädla känslor, d. v. s. när man skyddar sig mot hjertats illusioner genom förnuftets lagar, är synnerligen egnad att uppfylla själen med djup sorg, men på samma gång manar den oss till de kraftigaste mått och steg och förbjuder oss all modfäldhet; om vi närmare studera denna ställning, skola vi komma till den slutsatsen, att om det republikanska, partiet vill, kan det, och att, om det rätt förstår sin sak, skall det lyckas omskapa landet och der grunda en fri styrelse, skyddad för öfverrumplingar, reaktion och maktlöshbet. Det är af vigt att detta nu blir bevisadt, framför allt gentemot de täflande monarkiska partierna, och detta icke blott för att bereda seger åt de grundsåtser, vid hvilka vi äro fästa, utan framför allt —-man får icke en minut upphöra att upprepa. det-— för att återgifva Frankrike lugn och lycka. Men hvad ser man väl i närvarande ögonblick i landet? Man ser män, som ständigt fördömt demokratien och som antingen af okunnig