Dagens Nyheter – 4 juli 1871, sida 2

krdand rundtomkring, och kom ändå icke längre. I sådana ögonblick framställde sig nästan alltid för Uffe en bild, som ännu mera fyllde honom med smärta och vemod; det var Inez bild. När han var lycklig och glad, full af lefnadslust och stadd i liflig verksamhet, tänkte har icke på henne, men under sysslolöshetens mörka timmar, trängde sig hennes bild fram i hans själ, uppenbarande sig för honom i hela sin underbart strålande skönhet, och Uffe mumlade bedröfvad för sig sjelf: — Det bästa, som jorden kunde gifva mig, vann jag dock icke. Med dessa tankar drog sig Uffo tillbaka så djupt som möjligt in i sitt snäckskal, hvarifrån hvarken major Amstrup eller Björn kunde locka honom ut. Till och med soldaterna kunde vid sådana tillfällen märka att det icke stod rätt till med honom, och häntydande på den bekanta sjömanshatten som hänger ned öfver nacken och döljer halfva ansigtet, brukade de säga, när de funno Uffe vid detta humör: — I dag har vår kapten fått sydvester på sig.