Dagens Nyheter – 4 juli 1871, sida 2

Mellan jord och evighet. (Efter Neue Freio Presse). KLJ5 på slaget, sade professorn, Ja, om det icke regnar., Professorn var en främling i vår stad. Han hade i ordets egentliga mening fallit ned från skyarne och hans namn hade derför icke stått att läsa bland anmälda resande. Vår eljest så stränga borgmästare upptog med utmärkelse professorn och hans biträde, då do till stor förvåning för stadsboarn2 i en ballong nedstego i ett potatisland icke långt från torget. Ballongen torkades och utklappades och fick så ligga några dagar, under hvilka åtskilliga reparationer företogos på maskineriet. Af tacksamhet iför det vänliga mottagandet erbjöd sig professorn att ledsaga ett litet utvaldt sällskap af båda könen på några tim-mars lusttur i de högre regionerna. Tre herrar och två unga damer anmälde sig, och bland de förra befann sig äfven jag. Det regnade icke. Långt före den bestämda timmen en solklar söndagseftermiddag stodo vi passagerare med våra reseffekter framför farkosten och beskådade huru den så småningom fylldes med 45,000 kubikfot gas. Sidenet. hvarat den var förfärdigad, var indränkt i olja och öfverdraget med guttapercka, och ballongen liknade, der haa hängde i ett nätverk af starka tåg, en kolossal melon. Långsamt svängde den än hit än dit, och ryckte och slet stundom liksom otålig i do tåg, med hvilka han hölls fast vid jorden eller beskref han en egendomlig båge, liksom ville han hals öfver hufvud kasta sig öfver åskådarner Våra båda fröknar blefvo något bleka, då professorn artigt bjöd dem först stiga i korgen, som hade utrymme tillräckligt sör femton personer. Vi af det starkare könet följde efter, och en af oss såg ut ungefär som om han nyss förut gjort sitt testamente. Publiken bestod af några hundra åskådare. Många skrattade — men det fälldes också tärar. En af oss äfventyrare, make och fader, fasthölls i rockskörtet af hustru och barn, som bådo honom så rörande att blifva qvar hos dem, att jag i hans ställe tusen gåvger heldre låtit mig hånas i fjorton dagar af stadens kälkborgare, än jag velat bereda sådana hjertan en enda gvalfull timme. Men det lyckades honom slutligen att genom sin glada, orädda hållning till och med få dem att le genom tårarne. 2 Allt klart! Helsa mannen i månen! ljöd det till afsked ur den värmast kringstående grnppen. Tag er i akt, att ni icke segla öfver nägon stjerna, varnade en annan röst. Tag med er ned ett par blixtstrålar! ropades till oss från en flock skolgossar. Och slå icke häl på jorden, då ni falla ned! tillade ytterligare en skämtare. Whupp! Whupp! Tågen, som hköllo oss fast, gjordes loss, och uppåt gick det, till en början under svära stötar. Inom en minut voro .vi så högt öfver staden, att husen föreföllo oss som trähusen i en Niärnbergerask, Två minuter senare voro vi, med undantag af professorn. och havs amanuens, samtliga — sjösjuka! Jag påminte mig ba läst någonstädes att sjösjukan icke härleder sig frän någon revolution i magen utan beror på en hjernaffektion, och att is i nacken häfver de betänkligaste symtomer. Jag tillät mig föreslå detta medel, och i ett nu hade den tjocka humorist, som nyss sagt ett skämtsamt farväl till hustru och barn, tagit en stor klump vVaniljglass ur den medförda iskylaren och dermed svalkat sin nåcke. Damerna rosslade omelodiskt på botten af korgen, som ännu