SOM CUL Hallb UUSBIN UUMNIVS BYGLINGL UVIUKTIUS dem. Dortill kom, att. gasen strömmade ut från den i blodröd glans skinande ballongen och tvang oss att vända våra hutvuden utåt, der våra blickar endast mötte den djupblåa rymden, Då ljöd ett rop, som plötsligt riktade våra ögon uppåt. Ballongen var svart! Hvar och en af oss darrade i ett ögonblick från hjessan till fotabjellet. Allmän tandhackniog! Vi väntade i hvarje ögonblick att få se ballongen gå upp i lågor. Professorn log med filosofiskt lugn och försäkrade att allt var i ordning, men drog likväl för att lugna oss, i det snöre, som förde till gasklaffen, och vi sjönko långsamt några bundra alnar. Vi andades lättare. Drifna at en stark luftström, fögo vi hastigt vesterut med rak kurs på ett berg af silfverglänsande moln, son med svindlande fart kom emot os3. Det tycktes, som om vi skulle krossas mot det lik: som mot en klippvägg, Men innan jag ens hunnit göra denna tanke klar för mig, voro vi midt inne i molnet, och det var så tjockt, att vi icko kunde. se sex steg framför oss. Intet luttdrag förnamsg, och ballongen tycktes stå stilla, lemnad att följa molnets rörelser. Professorn, gom i ordets stränga bemärkelse hade vårt lif i sin hand, frågade oss, om vi ville beskåda molnet uppifrån eller nedifrån. Vi af det starkare könet voro icke på det klara med våra tysta öfverläggningar, då damerna med en inun svarade: Uppifrån! Professorn upplyste till vår förvåning, att ballongen, som i detta ögonblick tycktes stiga, i sjelfva verket var stadd i sjunkande, Till bevis härpå kastade han ut en papperskula i luften och denna förblef nästan i rak linie med korgen, ett bevis på att vi hastigt sänkte oss. Nu tömdes några säckar sand, hvarvid professorns famulus begick den oförsigtigheten att kasta en hel säck öfver bord. Gud nåde det lefvande väsen, på hvars hjesga detta budskap trän höjden månde fallit! Uppåt gick det nu ånyol Vi passerade åt skilliga temperaturer i flygande fläng. Plötsligt fördes vi af en stark luftström mot öster och gledo ur silfvermolnet in i en omätlig aftonrodnad. Solen gick ned. Man såg den ena skuggan efter den andra smyga sig öfver den gamla jordens anlete, som mörk och dystor tycktes svepa in sig in i sin nattdrägt, och till slut spanade ögat endast ett svart hål — en öde Tartarus. En timme förgick. Vi superade och pratade. Vår varma andedrägt ringlade sig i små moln genom den klara, tunna och kalla atmosferen. Men det muntra skämtet stockades i halsen, då professorns biträde fäste vår uppmärksamhet på ett hastigt annalkande åskväder, bestående af mäktiga molnlager af blekgrön färg, Utan att särskild omröstning ausågs af nöden, uttalade sig nu den allmänna meningen för att anträda återfärden till hemmet, Som låg slumrande i djupet under os3. Nattvinden började dessutom blåsa allt kallare. Professorn drog i klaffsnöret, för att släppa ut gasea.. Han drog ännu en gång och starkare, men — förgätves. KRlaffen rörde sig icke. Vi fattade icke strax hvad det var fråga om, men då han fortfor att rycka med stigande häftighet och hans ansigte började uttrycka oro; frågade jag honom med hyckladt lngn: sÄr något i olag? sJag fruktar det! . Då en lärd luftseglare säger: jag fruktar, så gör det på passagerarne samma intryck, som då en fartygsbefälhafvare gifrer befallning att 1 ! 8 Midt inne funnos vis grep instir hade vid höjd en rättal Redan på t 1 ta pusten varit pressad ur lungorna. Klaffen rör sig icke, men jag skall strax ställa allt i ordning! utbrast vår professor, drorna svällde på hang panna och stora svettperlor hängdo i hans ögonbryn. Han ställde det icke strax i ordning. Han ryckte och drog och slet och under tiden stego vi allt hastigare, hvarje ögonblick närmande oss den gröna kanten af åskmolnet, som redan börjat i alla riktningar utsända sina blixtar likt fräsande eldormar, medan det bedöfvande, hjertskakande åskdånet rullade genom rymden. Strax derpå seglade vi in i eldhafvet. I korgen hade; vi bland andra redskap några båtshakar af jern, afsedda att begagnas vid nedstigandet till att bugga fast i träd och andra föremål. Här åter voro de mycket farliga pjeser, såsom ledare af elektriciteten. Förfärliga fem minuter! Man säger, att i lifvets sista ögonblick, innan den tunna slöja brustit, som skiljer oss från evigheten, hela det förflutna lifvet står for den döendes blick, likt ett panorama af lidanden och fröjder, återspegladt i den sista tåren, Vi upplefde en sådan oboskriflig minut, Vi sänkte våra hufvuden och höllo handen för våra ögon, väntande i hvarje ögonblick att trån himlens portar förnimma budskapet: Stoft skall du äter varda! För min del hörde jag under de fruktansvärdd ögonblicken ingenting annat än åskans dån, och omedvetet kom jag att tänka på Heines odödliga rader: one.