Dagens Nyheter – 30 juni 1871, sida 1

— BSeså, kom nu inte med med några ursäkter, derigenom blir det onda endast värre. Nu har jag utdelat alla ordnar och har ingen qvar — jo, det är sannt, en har jag ännu. Och kungen tog Dannebrogskorset från sitt bröst och fästade det på Uffe, i det han sade: — Säkerligen torde ingen kunna förebrå mig att jag har gifvit detta kors åt en ovärdig. — Måtto Gud förunna mig att en gång få bära äfven denna Dannebrog fram på Dannevirke, svarade Uffe. — Det gör han nog, min son, det gör han nog, svarade kungen och nickade med hufvudet. Han har flera gånger förr hjelpt oss att resa gärdesgården dernere, då det såg rätt illa ut för oss, och han har väl icke hjelpt oss för sista gången. Ett ögonblick betraktade de båda hvarandra under tystnad, Uffe såg på kungens vackra, öppna anlete, öfver hvilket hvilade ett herrligt uttryck af höghet och majestät; härunder dröjde konungens blick med välbehag vid Uffes kraftfulla gestalt, hans käcka, trofasta ansigte. Kungen vände sig till major Amstrup, sägande: — ln sådan anförare följa soldaterna gerna, förmodar jag? — De följa honom, som om de gingo till lek och icke till strid, svarade majoren; jag är ibland nästan afundsjuk på honom. — Hvarför är han då ännu bara löjtnant?