Dagens Nyheter – 30 juni 1871, sida 1

REMMAR ee KA RR Då nemligen staten i sina bildningsanstalter gör allt för att få ju fler ju hellre att skaffa sig en uppfostran, lämplig för embetsmannabanan, så är det alldeles klart att det unga sinnet skall med sina bemödanden och framtidsförhoppnivgar företrädesvis fista sig vid denna bana och att det skall vara förfärligt svårt, när ynglingen efter oerhörda ansträngningar, försakelser, skuldsättningar m. m. slutligen kommer till målet och då finner att han, långt ifrån att vinna lön för sin sträfvan, tvärtom ganska ofta finner sig öfverflödig. Hur mången rikt be gåfvad och skicklig yngling har ej redan under hittills existerande förhållanden haft att kämpa med svårigheter på embetsmannabanan, så stora att han helt och hållet dukat under för desammal Och hvad skall ej i detta hänseende hädanefter blifva händelsen, då aspiranterna kanske fördubblas, men embetenas antal icke ökas? Hur många brustna hjertan, hur många förstörda banor och förtviflade handlingar skola vi ej få bevittna af personer, som kanske börjat lifvet under de mest förhoppningsfulla utsigter och hvilkas enda fel varit att de blindt öfverlemnat sig åt den lednivg som gifvits dem af staten, i det de inom statens läroverk med fit och ansträngning försökt att skaffa sig fulländning i de kunskaper, som fordras för att kunna fullgöra statens funktioner! När nu ynglingen, utrustad med djupa ingigter i de ämnen som det ålegat honom att studera, infinner sig för att träda ini Vverken, så finner han till sin bestörtning art det är vida mindre fråga om kunskaper och ingenium, än om att helt enkelt skrifva rent. De göromål som i allmänhet bestås våra extraordinarier äro af den art, att de lika väl kunde uträttas af vanliga renskrifvare som af personer med fullständig akademisk bildning, och följden af detta för ett rikt sinne själsmördande arbete resulterar i de flesta fall uti en förslappning till själ och sinne, som ofta medförer de svåraste följder. Detta kapitel är alltför sorgligt för att vi skulle känna någon lust att vidare intränga på detsamma. Men om det varit sorgligt hittills, om man redan nu kunnat tälja i hundradetal dylika på embetsmannabanan förolyckade personligheter — hvad skall det ej blifva hädanefter, om skolorna all framgent skola leverera 700 ynglingar årligen till akademierna för att der danas till embetsmän? Vi emotse med bäfvan den tid som kommer, och man kan gerna ropa ve! öfver det land, i hvilket den högre bildningen blir hänvisad till renskrifning och der ej ens denna nobla sysselsättning kan erbjudas i tillräckligt stor skala. Men, säger man, det är ej svårt att framställa förhållandet och visa det i en svart dager. Värre är att angifva botemedlet. Ganska rätt? Synnerligast i ett fall sådant som detta, der i vår tanke botemedlet är att söka långt djupare än man i allmänhet tror. Att saken ej afhjelpes genom att skärpa fordringarne i skolorna och vid akademien, har redan visat sig; ty tillströmningen till skolorna har just börjat blifva mest allvarsam samtidigt med fordringarnes skärpande inom desamma. Såväl den nuvarande som den förre ecklesiastikministern hafva haft all möda ospard för att som man säger drifva upp undervisningen i skolorna, och man har ju i detta hänseende nått ett ganska godt, vi skulle nästan vara i