Dagens Nyheter – 29 juni 1871, sida 1

kolonnen efter den andra; kungen såg med välbehag på de solbränsa, skäggiga ansigtena. Sedan alla regementen hade defilerat förbi, intogs samma ställning som förr, och nu afsjöngs med kraftfulla röster: Vel mödt igjen. Kong Frederik, ved Haren! Til Kamp beredt den venter kun dit Bud. Hvor Stevnot blodigst var. vi frelste Aeren — Lead os da tröstligt tegte Striden ud. Det skal ei skee:! det Löfte har Du givet! Det skal oi skeö: fra Folket löd igjen, Og kongen troe i Döden som i Livet. Det skal ei skee! vi sverge her som Miend! Då sången var slut, inträdde ett ögonblicks tystnad. Sedan hördes plötsligt kungens klara, fylliga stämma: Mina vänner! Jag tilltalar eder så, ty i nöden är det ju man lär känna sina vänner; jag kallade eder på kampens dag, och I voren icke döfva för mitt rop, derför tackar jag eder. Jag hörde nyss löftet från edra läppar, och jag vetinte bättre svar derpå än att låta det ljuda som ett eko från mig till eder: det skall ej ske! Må derför fienden nu gerna komma med sina öfverlägsna och öfvermodiga skaror, för att stycka vårt rike: folket har sagt ordet, konungen har upprepat det, och Vår herre har gifvit det sin välsignelse: det skall ej ske! Ett allt öfverröstande, stormande, jublande hurra var svaret på konungens tal. Det var som ville det aldrig taga något slut, som måste det fram och åter fram och ännu en gång fram, Konungen häde förstått sitt folk,