Dagens Nyheter – 29 juni 1871, sida 1

—— AV IAEA vid fredspreliminärernas uppgörande hade fist mycken vigt just vid Belfort. Ännu trå dagar före utgången af vapenstilleståndet hade. han förklarat sig icke kunna ingå på att afträda Belfort utan att mnärmare rådgöra med de deputerade från nationalförsamlingen i Bordeaux, hvilka hade åtföljt honom, men då dessa herrar möjli gen skulle komma att fordra, att man skulle vände sig till sjelfva församlingen, kunde för denna punkts skull fara uppstå för hela fredsverket. Dertill kom, att alla militärer försäkrade honom ätt Belfort saknade verklig betydelse: högst 8,000 man kunde der inläggas såsom garnison, och en sådan styrka skulle alltid under ett krig mellan Frankrike och Tyskland med lätthet kunna kringgås af hvilkendera parten som helst. Under sådana omständigheter och med särskildt afseende på att tiden hagtade, hade hän icke endast gifvit efter i fråga om Belfort; utan äfven undertecknat prelimimärerna utan att dertill ha fått ett slutligt bemyndigande. Han tillfrågades derefter, om icke Frankrike mycket hade gynnats genom det utbyte af land, som beslutades i Frankfurt, och han svarade, att det stycke, som fransmännen fingo vid Belfort, visserligen var större och folkrikäre än det stycke, som tyskarne i stället fingo vid Thionville, men hätvid hade han åter följt sin förut använda grundsats, enligt hvils ken förvärfvandet af ett stycke rent franskt land alls icke var någon vinst för Tyskland; det som tyskarne deremot fingo till gengäld — strax invid luxemburgska gränsen — var rent tyskt land, och der funnos till på köpet nägra af Europas bästa jerngrufvor, det det blott behöfdes kol och kapital för att en storartad tysk industri skulle uppblomstra. En af gästerna ville veta; om man byggt mycket igen i Strassburg; fursten skakade på hufvudet och sade: Icke en sten! 9Saken är den, tillade han, att vi icke ha vavit säkra på, hur det egentligen förhöll sig med de kapital, öfver hvilka man hår att disponera. Då vi imtogo Strassburg, funno vi 15 millioner frank i dervarande filial af franska bånken ; i det vi betraktade dem såsom stätsegendom, belade vi. dem med beslag, men från fransk sida protesterade man deremot och ville icke erkänna dessa pengar såsom statsegendom. Derför reserverades ifrågavarande summa tills vidare. Vid fredsslutet, då Frankrike icke genast kunde utbetala sina milliarder, uppbjöd jag all fnin förmåga för ätt åtminstone få disponera öfver dessa 15 millioner, som lågo räntelösa i Strassburg; jag ville låta utbetala dem förskottsvis till dem som lidit för: luster under belägringen. Tills dato har det emellertid. varit mig omöjligt att komma på klar fot med franska regeringen om, huruvida de der 15 millionerna äro statsegendonm eller icke. För att emellertid hbjelpa strassburgarne så fort som möjligt, har jag beslutat mig för att på min egen risk läta utbetala de 15 millionerna. Jag deponerade dem hos myndigheterna i Strassburg och ålade dem att Iita fördela summan bland de brandskadade, med förpligtelse att uteslutande använda dem för att äter uppföra byggnader. Under det jag trodde att detta arbete pägick som bäst, fick jag oförmodadt erfara, att herrarne i Strassburg icke hade utbetalt en enda groschen, derför att olika åsigter bland dem uppstått i kompetensoch rättsfrågor. Jag telegraferade genast till Strassburg att pengarne skulle öfverlemnas till magistraten och ätt Hon efter eget bepröfvande och med iakttagande af nödig försigtighet ögon blickligen skulle fördela dem i och för de förstörda husens möjligast skyndsamma uppförande. Jag hoppas. slutar fursten, att det ärade sällskäpet skall göra sitt till, för att riksdagen icke skall meka mig nödig decharge för devtå steg.