Dagens Nyheter – 29 juni 1871, sida 1

RR rn ra ar en ra rr ngn Rn så framstående roll inom Europas diplomati. Uppsatsen följer här i öfversättning: Jag var från början alls icke böjd för att låta Metz följa med vid fredsslutet, ty jag hyser den åsigten, att ett rent franskt område, hvars befolkning hufvudsakligen är fransk, aldrig kan, då det afträdes till Tysk: land, bidraga till att stärka Tyskland; undantag kunna endast komma i iråga för mindre betydande trakter och då gränsregleringen under säregna omständigheter så fordrar. Då jag detta oaktådt slutligen, hvad Metz beträffar, afvek från denna grundsats, så var detta i främsta rummet en följd af allmännå möningen i Tyskland, som så afgjordt uttalade sig för afträdandet at tyska Lothringen och Metz. Mina betänkligheter blefvo dock icke häfda, och jag öfverlade om, huruvida man icke på annat sätt skulle kunna sörja för gränsens säkerhet. Då uppstod tanken på att man ju kunde slopa fästningen och fästena. Men militärerna sade att ingenting dermed vore vunnet, ty höjdförhållandena kring Metz äro af den beskaffenhet, att en stark befästning åter på kort tid och utan svårighet kan åvägabringas. Min nästa tanke var att göra den lilla floden BSeille till gräns mellan de båda länderna; den utmynnar i Mosel, strax bredvid Metz. Derigenom skulle fransmännen visserligen ha fått behålla Metz, men de stora östra fästena hade kommit i våra händer, och från dem kunde vi ha bindrat allt uppbyggande af fästningsverk. Men äfven denna plan ogillades från den militära sidan, ity att Metz då i alla fall skulle ha kommit att få behålla en stark fransk besättning, som vid tillfälle skulle kunna öfverväldiga den svaga tyska gränsgarnisonen och vinna den terräng, som platsens försvar kräfver. Säledes återstod ingenting annat än att fordra afståendet af Metz, såsom ock skedde vid fredsslutet. Men jåg döljer icke, att det är långt svärare att förtyska Metz än Strassburg. Metz är en fullkomligt fransk embetsmannaoch officersstad ; nästan hvarje familj i staden har slägtingar inom franska embetsmanrnaverlden eller vid armån. Öfverhufvud taget är Metz i nationelt afseende genomfranskt, och den tyska regeringen skall derför få betydliga svårigheter att der öfvervinna. Helt annorlunda är förhållandet i Strassburg och Elsass. Visserligen menar sig också der folket vara franskt, men man har icke så lätt att vara det; de taga heller icke så synnerligen illa upp, då man säger, att det endast är härmning, icke natur: Det Hände mig en gång på ett ställe i det inre af Frankrike, att jag kom i lifligt samtal med en person på frånska, men då jag plötsligt frågade honom på tyska: År ni inte egentligen från Thiäringen? blef han så förbittrad öfver, att jag hade upptäckt honom, att han genast gick sin väg. Skämtar man deremot med en elsassare öfver hans däliga franska uttal, blir han inte ond, utan ursäktar sig på sin egen sydtyska dialekt. Den franska styrelsen skall naturligtvis bittert sakna Elsass och de afträddaa delarna af Lothringen, ty de vero bland landets rikaste, mest välsignade provinser och lemnade statskassan stora inkomster, men man må ingalunda tro, att franska regeringen har skämt bort elsassarne. De lemnade en riklig kontingent till armön, de anställdes också såsom embetsoch tjenstemän, men företrädesvis endast i de lägre och mellangraderna; derför hå vi i Elsass, ja, till och med i Stråssburg en långt gyonsammare jordmån än vid Metz. Endast Milhausen och kanske några andra ställen utgöra undantag; såsom varande mycket republikanskt sinnade och derigenom att de af industriela skäl fasthänga vid Frankrike. Mälhausen villenog hellre blifva schwei ziskt än tyskt. På frågan, om Belfort ieke tätven kunde ha vunnits åt Tyskland, svarade fursten, att I hiers