Segerintåget i Berlin egde, som bekant, rum sistlidne fredag. Klockan elfva började kyrkklockorna ringa, och trupperna ryckte in genom den s. k. Hallesche TkorX, der en kolossal staty af Berolina, Berlins skyddshelgon, var den första dekoration, som mötte soldaternas ögon. Först långt fram på eftermiddagen hade alla truppafdelningar uppnått platsen framför siottet. De följde CKönigsgrätzerstrasse till Brandenburgporten och framåt Unter den Linden till slottsplatsen. I spetsen för tåget red der ålle Vater Wrangel4, en i Berlin ytterst populär personlighet, som också blef mottagen med stormande helsningsrop. Så kom en hel mängd af det sista krigets koryfer, såsom Blumenthal, Podbielsky, Stiehler m. fl. och derefter de tre förnämsta: Bismarck, Roon och Moltke. Åskådarne hade länge otåligt väntat på desse tre män och tagit många af officerarne i de framför ridande generalernas staber för att vara desamma, men då man nu ändtligen hörde ropet: Der är Bismarck, der är kejsaren!t — kejsaren följde nemligen omedelbart efter sin stödjepelare — då steg jublet högt upp i skyn. Kejsaren helsade åt alla sidor, men Bismarck och Moltke redo lika styfva och raka som alltid. Hyllningsropen fortsattes i oändlighet, ty nu följde kronprinsen, prins Fredrik Karl, kronprinsen af Sachsen, regementsmusiken och fanskogent (81 eröfrade franska fanor, standarer och örnar) samt hela den oändliga raden af trupper, först de två gardesinfanteridivisionerna, sedan gardeskavalleriet och artilleriet in pleno och af de öfriga vapnen åtskilliga delegerade från hvarje bataljon. FR INTRA RRRR