Dagens Nyheter – 20 juni 1871, sida 1

alldeles fasligt. Dessa rop af smärta förskräekte bönderna mera än sjelfva skottet, de gjorde straxt ett uppehåll i stormningen och drogo sig tillbaka till andra sidan af gården, i det de förde med sig den sårade Kristian Peersen, som fortfor att uppgifva hjertslitande jemmerrop. Både Palle och Kristian Hjulben blefvo ytterst förbluffade öfver detta oväntade resultat och återvunno genast sitt gamla mod: De trädde båda ut på altanen och svängde trotsigt sina vapen öfver hufvudet, hotande fienden med död och förderf. — Be ni nu, era stackare, ropade Palle, huru det går, när man inlåter sig i strid mot döden föraktande män, sådana som vi äro. I likhet med Fredrik den tredje säger jag: jag vill lefva och döimin boning!4 och som. Carl den tolfte vill jag försvara mitt hus, så länge jag har krut qvar till ett skott. Se, nu kan jag ta lifvet af er, en och en i sender, såsom vore ni sparfungar. Jag kan hacka er till slarfsylta allesammans, jag — aj — aj — aj — aj! En väl riktad potates hade träffat Palle midt på näsan; i sin smärta tappade han geväret, som slamrande nedföll på den stenlagda gården. Bönderna störtade med ett. vildt hurrarop åter fram.mot porten, under det att Kristian Hjulben skyndsamt ledde Palle in i rummet; blodet strömmade ur hans näsa.