Dagens Nyheter – 14 juni 1871, sida 2

Hvarken Hedemann eller Liessöe voro män som ämnade låta tålmodigt skjuta ned -sig på Dybbölberget, utan att försöka jaga bort fienden. De visste att segern tillhör den som har mod att leverera en djerf drabbning, när ett tillfälle dertill erbjuder sig. De danska härförarne hade lagt märke till det fel som preussarne begått, då de nemligen, i stället för att samla sig till ett afgörande anfall, oupphörligt hade dragit sig mer och mer åt sidan och derigenom spridt sina krafter, så att de nu stodo i en stor halfcirkel omkring Dybbölberget. Preussarne hade härigenom icke allenast förringat sin anfallsförmåga, utan äfven sin motståndskraft — ett väldigt anlopp mot dem, och halfcirkeln skulle sprängas, preussarne fly. Den preussiska artillerielden hade upphört, deras hästar voro dödade och deras artillerister sårade eller ibjälskjutna. Wrangel måste föra sina batterier utom skotthåll, för att åter sätta åem i stånd. Nu inträdde också ett uppehåll i striden. . Solen var då nära att gå ned, hennes glödande öga dröjde länge vid horisonten, likasom kunde hon icke besluta sig för att gå bort, innan hon sett hvem som denna natt skulle tända vakteld på Dybbölberget. General Hedemann förblef länge stående med kikaren för ögat, han riktade den åt norr, åt vester och åt söder, han undersökte noga hvarje buske, hvarje gärdesgård, hvarje hus.