Dagens Nyheter – 14 juni 1871, sida 2

Från en landsortsbo af anseende och med en pennsa som borde oftare framträda har red. mottagit följande uppsats om krigsministerns statsmannaegenskaper. Den uttrycker en synnerlig beundran för dessa egenskaper — en större än man är van att möta och varmare än vi hysa — hvilket likväl icke bort utgöra ett hinder för att låta insändaren få utgjuta sina känslor. Han skrifver: Statsrådet Abelin är en lycklig man. Allt går honom väli händer. Hvarje tilldragelse i vår verldsdel, från och med Spetsbergsexpeditionen till och med upproret i Paris, lemnar sitt bidrag till att bevisa, å ena. sidan huru förutseende nämnde minister et consorter äro, å den andra huru klokt och allt annat öfverlägset hans armåförslag var. Ett kort refererande af händelser är det högsta vitsordet åt hans utmärkta egenskaper. Jag tillåter mig således detta. Då konungen vid senaste riksdags början i sitt trontal så starkt betonade nödvändigheten att utan dröjsmål ordna vårt försvar, var det mången som ansåg att höga vederbörande tagit munnen väl full. Ingen bestred nödvändigheten af att ordna hvad som i sjelfva verket var så oordnadt, men att det måste ske omedelbarligen, utan den långsammare och säkrare pröfning folket måste fordra af sina representanter och öfver hvilken framtidens, ej nutidens, dom blir den gällande, det trodde icke mången. De hotande orden i trontalet väckte dock tvekan. Man fruktade att regeringen förutsåg en snar fara för landet, hvilken diplomatiska konsiderationer förbjöd den att meddela. Utrikesministern förtog dessvärre det gripande intrycket af trontalet genom sitt i lugnande ordalag affattade svar på i andra kammaren framställda interpellationer. Representanterna lugnade sig och frågan föll — föll oaktadt krigsministerns trogna vapendragare funno tillfälle att afslöja en djupt anlagd plan till vårt förderf. Faran uppenbarade sig i ett preussiskt geheimeråds person, Många ansågo detta för en utsatt grof krok och voro nog lättsinniga att söka metamorfosera detta så farliga geheimeråd till en fredlig probenreuter, men det var ej fosterlandsvännen som så trodde. Han pröfvar intet, ser intet, dömer intet — blott tror och fördömer hvad han blifvit anvisad att tro och fördöma. Och att detta var rätt, det ses af de verkliga fakta, som sedan företett sig och hvilka säkerligen, hoppas vi, ej skola vara utan inflytande på den urtima riksdagen. Så, t. ox., hade knappast riksdagen åtskilts förr än man fann att Preussen behagat anställa vissa generalstabsöfningar i Småland och knappt bade vi fått kännedom derom förrän det uppdagades att vi i Varangerfrågan hafva den allvarsammaste maning att tänka på vårt försvar. Tyskland och Ryssland hota oss båda. Derför, lefve den man som både kan och vill, endast vi följa hans anvisningar, försvara oss mot båda, och dettroligen samtidigt! Men må vi med vår tacksamhet ej endast fästa oss vid hr krigsministerns person! Må vi ej glömma vår fria, fosterländska press! Böjom oss djupt för det nit, den skicklighet och den fosterländska kärlek denna press utvecklar! Då ej ministern sjelf kunde — troligen af diplomatiska skäl — annat än i sväfvande uttryck leda vår blick på vådorna för framtiden, åtog sig pressen detta; ch hvem har hedern af att geheimerådet Ae REAR