Dagens Nyheter – 10 juni 1871, sida 1

EE RE EE EE ERE men snart borjade man ursinnigt ropa, och det är antagligt att rättvisa skulle ögonblickligen blifvit skipad, om eskorten ej mött general Pradier, som underrättade sig om anledningen till oväsendet. Han beordrade då alla officerare och soldater som han träffade på sin väg att biträda och härigenom erhölls en eskort, som var tillräcklig för att hålla folkmassan på afstånd. Kosan styrdes mot Industripalatset genom boulevarderna och Rue Royale. På det ställe, der stenoch grushopar lägo vid entråen till Fauborg St Honor6, fördubblades hopens ursinne, Betrakta, usling, hvad du har gjort! Död åt mordbränvaren! Må man fusiljera honom på rainerna af de hus han uppbrännt! Denna folkhop är alldeles vild, yttrade Grousset. Man måste vara filosof, sade hr Duret; fom man för fjorton dagar sedan häktat mig, så hade jag varit i ert ställe och ni i mitt — hvem vet om ni hade räddat mig undan folkets raseri. Åkdonet. gick långsamt framåt. Grousset kunde icke förstå, sade han, att man kunde förblanda honom med bilderstormarne i LouVvren och Tuilerierna, honom litteratören, artisten. Efter en långvarig färd, ofta afbruten, gjor de eskorten slutligen sitt inträde i Industripalatset, sätet för den högsta militära polischefen, och derifrån forslades Paschal Grousset samma afton till Versailles. Följande är ett utdrag af ett href från ett franskt fruntimmer till heines syster i London: Det börjar bli mycket varmt och alltemellanåt förorsakas af de många liken ohvggliga dunster i näsan, som göra en sjuk och som knappt kunna fördragas. Du kan tänka dig, hur mänga lik det måste vara begrafna endast vid Tour St Jaques, och samma är förhållandet på alla andra öppna platser. I Monceavu-parken skjuta de mänga, hvaribland qvinnor och gossar på 15 till 18 ärs älder. De Jida ändå icke så mycket de borde, ty alla dessa menniskor borde undergå den rysligaste tortyr, i främsta rummet qvinnorna, för de voro värre än männen. De skonas iutce heller, ty de voro de, som satte eld på nästan alla qvarteren. I söndags häktades en qvinna på 79 år. Hon höll just på att sätta eld på Louvren, men hann lyckligtvis icke fullborda sitt uppsåt. Just hyggligt att vara så fördorfvad vid de ären! Hon skonades icke heller utan sköts på stället. Hennes straff var mycket lindrigt. ty hon förtjenade mer. Emellertid måste man, liksom vi, ha varit med midt uppei massakern, för att kunna fatta hvad vi kände. Det är omöjligt att berätta, och du kan icke föreställa dig af hvilken fasa och förskräckelse man öfverväldigas, då man dag och natt kan vänta att bli skjuten och kanonerna Åundra utanför ens dörr och de döda ligga två dagar på Paris gator utan att plockas upp. Det är förfärligt att se dessa kroppar, som ligga vräkta liksom kadaver af hundar, som man fiskat upp ur floden och kastat på stranden. Anblicken häraf gör en sjuk. Och ingenting annat än orden sinbördes krige, Sgatustrid, hvilka komma håren att resa sig på ens bufvud; vi ha varit midt uppe i eländet, ty hvarje ögonblick girgo granater och kulor öfver vära hufvuden och hvarje ögonblick väntade vi att någon granat skulle slå in i huset Du må tro, vi äro inte säkra ännu. Om jag än en gång skulle vara i en belägrad stad, skulle jag vara fra fattig om jag icke lemnade den, ty det är inte menskligt, det är en tortyr att genomgå, det vi ba genomgätt. De öppnade en utväg för oss att kunna komma undan, i fall någon olycka skulle hä da, genom fru —s bod; de slogo hål genom två väggar för att komma ut till en bakgata säsom ett medel att undkomma vid bebof. Vi voro inte lugna så linge regeringen inte hade tagit Buttes Chaumont i besittning. Då den trefärgade fanan der hissades. utropade vi derföre med en mun: Vi äro räddi Och det var sant. ty nu kunde vi lungt gå : ga oss. Om inte våra räddare hade kommit, d gjord, tror jag att Paris hade varit eit haf at eld. P.S. I fredags, den dag vi tyckte vara lugnast, undgingo vi med knapp nöd en explosion tack vare en liniesoldat, som såg en qvinna bära ett barn och en bundt tändstickor samt petroleum att der med antända qvarteret. Pater Hyacinthe, om Frankrikes förbättring. Den ryktbare och modige predikanten har i ett uti en italiensk tidning offentliggjordt