Dagens Nyheter – 10 juni 1871, sida 1

JAlv MMS SASFER TV TILL le ockra se Sn ROR Om kommunens utrikesministers, Paschal Groussets häktande meddelar Figaro följande detaljer: Sedan fem eller sex dagar misstänkte man starkt, att Paschal Grousset, f. d. delegerad för utrikes ärendena, var gömd vid Rue Condorcet. För tre dagar sedan förbyttes denna misstanke nära nog till visshet. Man sade till och med i qvarteret, att han hvarje morgon frukosterade hos en demoiselle Hacard, till hvilken han sedan omkring sju år stod i ett förtroligt förhållande och som bor vid Rue Cordorcet nr 39, lördagen kl. half 2 e. m. infann sig således hr Duret, poliskommissarie, åtföljd af tvenne polisagenter och en låssmed i fjerde våningen af detta hus. Han hade blifvit underrättad att tvenne qvinnor bodde derstädes, men att den ena af dem nyss gått ut. Det var mademoiselle Hacard, som gått för att köpa några tidningar. Efter en ringning, på hvilken icke följde något svar, lät hr Duret bryta upp porten och fick strax se en qvinna som vände honom ryggen. Denna qvinna, som det tycktes försedd med rikt, svart hår eller rättare sagdt med en ofantlig högst upp i hufvudet fästad chignon, var klädd i tröja och svart kjortel. Ni är Paschal Grousset, ropade polistjenstemannen i det han grep denna qvinna vid armen och tvang henne att vända sig om, Grousset, ty det var verkligen han, försökte hvarken att neka eller att göra minsta motstånd. Han erkände sitt namn och förklarade sig vara vetenskapsman och medlem af kommunen. Derefter bad han att få återtaga sin manliga drägt. v Detta beviljades henom, och undersökningen började genast. I början var Grousset fullkomligt lugn, skröt af att man aldrig lagt hand på hans papper och hoppades att det alltid skulle förblifva så. Men dä man gifvit order att genomleta sängtaket blef han orolig och bleknade. Nikiänner gömstället, utropade han. Man fick i sjelfva verket tag uti en ofantlig packa af dokumen ter, hvilkas studium säkerligen skall blifva af stort intresse för historien om utrikesförhållandena under kommunen. Efter ett förberedande temligen summariskt förhör hos poliskommissarien skickades Grousset till mairiet i 9:de arrondissementet. Han hade begärt tillåtelse att få röka en cigarr, en pjutniog som han varit beröfvad under den tid af omkring tio dagar han varit förklädd till qvinna. Det var i sjelfva verket den 23 maj man upphörde att höra talas om honom, och man har all anledning tro att han alltifrån denna dag varit gömd hos mademoiselle Hacard. Mademoiselle Hacard är en vacker brunett om 24 år, med ett godt, distingueradt utseende. Hon syntes vara lifligt fästad vid Grousset, med hvilken hon skulle gifta sig inom kort; hon har gjort allt för att rädda honom och ville gifva sitt lif för bangs skull. Ett af hennes bekymmer i går var att få veta om man fört bort honom gående till fots; hon fruktade för den långa vägen och för folkets raseri. I det senare afseendet var hennes fruktan ej öfverdrifven. Knappt hade Grousset anländt till mairens embetslokal förrän han blef igenkänd och genast mottagen med ropen: SDöd åt mördaren! Död åt mordbrännaren! Han skall gå till fots! En afdelning trupper fick order att förja åkdonet hvari han satt, men truppen förmådde ej tillbakahålla de anfallandes raseri: de försökte få tag i honom, de kuöto näfvar ne åt honom och ville slå honom. Flera gånger måste hr Duret stiga ut på vagusteget för att anhålla att folket skulle respektera hans fånge. Hafven tålamod, sade han, rättvisa skall bli skipad, men min heder som tjensteman står i pant för att jag öfverlemnar Paschal Grousset lefvande i rättvisans händer. Man hörde i början med foglighet på bonom, !