Dagens Nyheter – 10 juni 1871, sida 1

den för kompaniet. Nu äro vi ju riktigt glada, hva? Vet ni hvad, jag är nästan lika glad deröfver som då jag sjelf för första gången helsades med denna titel. Ty jag skall säga er, jag har fattat en riktig förkärlek för cr, och jag har beslutat göra någonting stort af er, eftersom er far, den gamle — nå, det är sannt, han är ju ändå er far — inte vill göra det. Hörpå, nu skall jag säga er något, skola vi inte kalla hvarandra för du? Derigenom blir förhållandet oss emellan innerligare och friare, och då kan jag bättre gräla på er, när jag blir arg, hvilket väl kommer att hända ännu många gånger. — Jag känner mig mycket smickrad af ert förslag, svarade Uffe, men i anseende till det subordinationsförhållande, hvari jag står till er, bör väl... — Åb, jag skulle vilja se hela subordinationen hängd med bägge benen i vädret, utbrast kaptenen icke utan en viss hetta; hur fn kan ni komma fram med en slik gallimatias? Tror ni inte att jag har bättre förstånd om hvad subordination vill säga än en sådan der köpenhamnsk tuppkyckling, som inte är torr bakom öronen än? Hur tusan kan ni påstå att... — Men jag påstår ju rakt ingenting, sade Uffe, för att afvända dem hotande stormen. — Ja, det är visst också det förnuftigaste, ni kan göra... Men kom nu och låt oss vara du med hvarandra... ge mig handen — se så der,