Dagens Nyheter – 26 maj 1871, sida 2

hemställa, om ej yttrandet rörande de föräl drar, som utsända sina barn att försälja hvarjehanda småvaror är nog hårdt. Ofta torde väl yrket missbrukas, men korrektivet är lätt funnet, om allmänheten endast med verkligt köp, aldrig med allmosor ville bistå utbjudarne. A andra sidan drifves rörelsen mången gång som ett ärligt och för det dagliga uppehället oumbärligt näringsfång, hvilket väl har sina faror, men som man dock ej har rätt att fördöma, innan man erbjudit de utfattiga småkrämarne en bättre utväg till arbetsförtienst, eller deras föräldrar ett annat val för sina barn, än det mellan boken och hungern å ena sidan, samt gatulif och sjelfförvärf å den andra. Oförtjenta beskyllningar alstra bitterhet och agg och återkastas ofta med el-. ler utan skäl mot anklagaren. Kanske har ock mer än en fåkunnig mor eller far vid läsningen af de anförda orden frågat sig hvem som är mest pligtförgäten och samvetslös, samhället, som ej lemnar den fattige något annat val, eller föräldrarne, som af två onda ting välja det i deras tanke minst onda. Att ett sådant val kan vara förlåtligt, är lätt att med några drag ur den fattiges lif bevisa. Vi känna t. ex. en fattig arbetarefamilj, som utvandrade från Norrland under hungersnödsåret och sedan dess varit bosatt i Stockholm. MHusfadern, nykter och flitig, sökte och fick arbete mot en lön, vexlande från 6 till högst 10 rdr i veckan, Modern måste egna all sin tid åt hemmet och de 7 barnen, af hvilka endast den äldsta flickan var gammal nog att kunna söka något arbete. Alla de ötriga voro i skolåldern och borde således begagnat den kostnadsfria undervisning, som stod dem till buds, och icke skiekats ut på gatorna att utan ansträngning förtjena sitt uppehälle. Men att för 1 rdr å 1,25 om dagen, hvartill fadrens arbetslön uppgick, hålla husrum, vedbrand, kläder och föda för 9 perso ner, var naturligtvis otänkbart. Visserligen erhöll modern då och då några välvilliga gåfvor genom skyddsfru och ordningsman, men det förslog ej långt för så många. Att tigga hos fattigvården syntes henne en skam, och endast i ytterlig nöd, vid fall af sjukdom eller tillfällig arbetslöshet kunde hon förmå sig att bedja om hjelp från ett håll, der hon dock visste att den aldrig förvägrades henne. Förhållandet inom hemmet var det bästa; ctt barn dog och sörjdes lika uppriktigt, ett annat föddes och mottogs med samma kärlek, som någonsin rike mans barn. Får jag bara behålla barnen, lider jag hvad som heist, var alltid moderns valspråk. Men nu var frågan: skola vi taga barnen ur skolan och skicka dem att sälja småvaror, som grannens pojke har så god förtjenst på, eller skola vi låta dem läsa och — svälta ? — Den förra utvägen valdes, och två af flickorna hemföra nu till modern omkring 3 rdr i veckan, den äldsta gossen ännu mera, sedan han med ett litet penninglån blifvit sin egen förlagsman. Sammanlagdt uppgår barnens behållning till uvgefär lika mycket gom faderns veckolön. Föräldrarne inse faran af dagdrifvarlifvet, frukta töljderna af dåligt sällskap och sörja förlusten af en regelbunden undervisning, hvilken söndagsskolan blott svagt kan ersätta. Men vi fråga: hvad vilja de göra? Hvar UVgger det rätta valet mellan skottif och gatlif, mellan. svält och lärdom a ena sidan, okunnighet och sjelfförvärf å den andra ? Vi måste lemna frågan att besvaras af fattigvårdsstyrelsen och :fsluta vår teckning af den fattiga familjen blott med det tillägget, att husfadern dog för några dagar sedan, lem nande enkan med de många barnen törsänkta i sorg och ytterlig nöd, Beskrifningen på den lyckliga lördagsqvällen då fadern kom hem med förhöjd afiöning — hur hbani glädjen köpte sig en snygg rock och lekto med den lille, som han alltid var så kär åt; hur han sjuknade om natten och blef värre oeh värre de följande dagarne; hur logerareu lånade den nya rocken för att springa till doktorn, men aldrig kom igen; hur läkaren ständigt lofvade komma, men alltid uteblef; hur sjukdomen tilltog — hur bud skigkades efter prest, och hur sjelfva kyrkoherden kom till den döende — hur lifsflamman ännu en gång upplågade men blott för att för alltid slockna, och hur slutligen likaren kom en timme efter sedan patienten var död; allt detta berättadt med den tonlösa stämma och halfsläckta blick, som höra sorgen och nöden till — kunde väl gifva stoff till en utförlig och gripande skildripg, Men vi hatva redan länge upptagit läsarens tid och vi vilja ej ockra på hans känslör. Vi veta knappt ens om vi hafva rätt att begära gäfvor för den, som sjell en dast i yttersta näd kunnat förn sig dertill,