Dagens Nyheter – 25 maj 1871, sida 1

dagen och sedan icke fatt några nya; men Sören visade Uffe, huru han skulle förse sig med hvad han behöfde ur de fallnes patronkök, och på detta vis skaffade de sig tillräcklig ammunition. Öfverstelöjtnanten ådagalade det största hjeltemod, man såg honom i det tätaste kulregnet, och byarhelst fienden försökte ett anfall, var han genast framme och ledde forsvaret. Han fick en kula i benet, men linkade dock fram till det ställe der Sören och Uffe stodo, och hvarest braunschweigarne just då trängde hårdt på. —Bravo, barn! ropade han förnöjd, då han såg huru ifrigt dessa tvänne sköto; gån bara på så der! Ni förtjena att bli upptagna som hedersledamöter i andra jägarekären och... Han träffades nu af er kula i tinningen och störtade lifiös till marken. Braunschweigarne blefvo tillbakadrifna. Sören såg ned på den döde öfverstelöjtnanten, som låg vid hans fötter, och sade: ; — Stackars du, som skall begrafvas här! Du var en tapper och oförskräckt officer, men hade du varit litet mindre trögtänkt och lyssnat till hvad förståndigt folk som jag omtalade för dig, så kunde vi nu suttit och ätit qvällsvard i Flensborg, i stället för ätt vi nu sjelfva få tjena till mat åt tyskarne. Truppens styrka hade emellertid betänkligt minskats, många voro svårt sårade, ty tyskarne fortforooaflåtligt att skjuta från alla kring