Dagens Nyheter – 25 maj 1871, sida 1

SS SIE RR R v tr krossad af en främmande fiendes kanoner, och denne fiende, som klart förstod sin uppgift, fordrade att Paris fortfarande skulle hällas i tygel af en på grundvalen af den allmänna omröstningen tillsatt nationalförsamling, ty han hyste större fruktan för Paris än för samtlige de kejserliga armöerna. Nationalförsamlingen skyndade att fullborda detta värf, ock ännu en gång försökte landet att underkufva och sätta munkafie på Paris. Men denna gång stod Paris i vapen. Hela staden, deribland menniskor af alla samhöllsklasser, kände hånet i och faran af nationalförsamlingens politik och dess öppna fiendskap mot hutvudstaden, och då beslöto arbetarne att handla. De bemäktigade sig artilleriet för att icke vara vapenlösa, den af regeringen tillämnade kuppen misslyckades, och inom 24 timmar voro arbetarne herrar i Paris, der de proklamerade Kommunen, Nu är frågan: Hvad betyder detta? Om vi skulle sätta tro till tidningarne, var detta den mest lättsinniga ech planlösa revolution i historien. Utan att tala om att revolutioner, som organiseras och kämpa såsom denna, aldrig äro planlösa, så är det icke svårt att upptäcka högst betydelsefulla planer i den. Frankrikes hela historia vänder sig, hafva vi sett, å ena sidan omkring den öfverdrifna centralisationen i hufvudstaden och å andra sidan omkring hufvudstadens undertryckande af den exekutiva myndigheten, som stöder sig på landet. Paris befolkning har lärt sig af lång erfarenbet, att denna onaturliga centralisation strider lika mycket mot Paris intressen, som den är skadlig för landet. Man insåg att en ytterligare indragning af bandet mellan dem skulle bli outhärdligt för begge parterna. Och så fann man medlet att lösa detta band genom att göra Paris och de förnämsta städerna till lokalt sjeltstyrande kommuner. Parisarnes sträfvan gick ut på att lösrycka Paris från Frankrike och sätta hufvudstaden i stånd att organisera sin egen borgerliga tillvaro utan den besvärliga uppgiften att styra provinserna och utan förnedringen att bli styrd af dem. De stora städernas gociala ställning är icke likartad med landsdistrikternas. Paris har ett religiöst, politiskt och socialt ideal och landtbefolkningen har ett annat. Försöket att tvinga den ena af dem att underkasta sig den andras ideal har slutat med en förbittrad kamp. Låt nu Paris i afseende å politiska och sociala förhållanden bli ett sjelfstyrande samhälls, förenadt med andra stadskommuner och med provinserna inom bestämda federativa gränser. Paris skulle derigenom bli hvad Genaf är i schweizerförbundet, livad Rom eller Frankfurt eller Sirassburg voro i medeltidens kejsarrike. Detta är kommunens id i dess enklaste form, sådan den framgår ur dess bekanta proklamation: En fri stad i ett fritt land, — Paris, heter det deri, önskar icke att herrska, men det vill vara fritt; det hyser ingen annan ärogirighet än att leda genom exemplets makt. Det önskar hvarken att påtvinga någon sin vilja eller att frångå den. Detämnar taga lika liten befattning med att utfärda dekreter som att underkasta sig plebisciter; det representerar framåtskridandet genom att sjelf gå i spetsen och. bereda andras frihet genom att grundlägga sin egen. — Denna tanke är så rättfärdig, så hederlig, så fuliständigt afpassad efter Frankrikes ställning, att det är förunderligt, att icke vi engelsmän helsat den med bifall. Detta skulle nog ha skett, om detta mål varit kommunens enda. Den hade emellertid ett högre, och detta var: Paris arbetare hade i erfarenhetens bittra skola lärt, att icke blott deras politiska, utan äfven deras sociala fri mtid var omöjlig, så länge centralisationens band existerade mellan stad och land. De iadsfunnit, att deras stora industriella rörelse blef förlamad af en regering, som hide sitt stöd i landtbefolkningen. De insåzo. att ekonomisk