Dagens Nyheter – 24 maj 1871, sida 1

OO MO OO OO ORO RR ORO MO ORO RR RR SE RE mn arn; utlefvadt slägte, det bländade vår syn inför eröfrarens triumf, ty det visade honom för oss som ett afgudabeläte af malm och ler från en förgången tid. Hvem tänker pu på den tyska hielten, på hans segrar och storhet? Hvem iäla: om Berlin mera än om Madrid? Han och hans bedrifter bilda numera endast en del af krigets sorgliga annaler, medan allas tankar åter äro riktade på Paris. Det franska folket har, såsom så ofta förr i historien frälst Frankrike från att förgås under sina styresmins villfarelser och missgrepp. Det olyckliga kriget mot en utländsk fiende ledde till inre strid mellan samhällsklasserna, hvilken strid, i sig sjelf så sorglig, nu kommit till en afgörande vändpuokt. Ur denna kris har nemligen på det mest oväntade sitt och genom den vidun derligaste verksamhet utvecklat sig en ny social makt — en makt, i jemnbredd med hvilken kriget och dess materiela resultater antaga försvinnande dimensiover. Paris har åter, till trots för Tysklands krigskonst och disciplin, blifvit brännpunkten för de politiska framstegen. De principer, som der blifvit förfäktade, skola göra sin rund kring hela Europa och slutligen reorganisera samhällena fån deras djupaste grundvalar. Kommunens revolutioner äro, om icke århundradets betydelsefullaste kris, så dock åtminstone i en mening den rent förvånande företeelse i hela vår revolutionära tidsålder — ty den är början till slutet. Revolutionen har nu för första gången fullt klart visat sin sociala såväl som sin mest politiska karakter. Den har tvingat de blindaste att se, att ingen törr modifikation af det politiska systemet i längden kan tillfredsställa menniskoslägtet. Den framtvingur i förgrunden det verkliga problemet, nemligen ev pånyttfödelse af vårt sociala lif — och sålunda antager rörelsen, trots skenet tyckes säga annat, karakteren af ett uppbyggande i stället för af ett nedrifvand.. Sedan författaren försvarat sig mot antagandet, att han skulle villa den nu pågående revolutionen, eftersom hau sympatiserar med dess mål — en revolution, säger han, kan vara framkallad af stora principer, men dock feltaga sig om de yttre medlen, mycket välgörande och dock besudlad med stora förbrytelser — nedlägger han slutligen den kraf tigaste prctest mot pålitligheten af underrättelserna om denna rörelse i pressens organer. I krigstid, skrifver. han, är bottensatsen. af fakta ovanligt liten i förhållande till ryktenas brusande ström; under en revolution är den ändå obetydligare och under ett uppror tyckas menniskorna öfvergå i ett tillstånd af ögooblickligt delirium. Vi behöfva ej sätta tro fill ett enda ord af de mustiga berättelser, som strömma öfver oss från alla sidor, och tidningarne ha icke gjort allmänbeten någon tjenst med att aftrycka alla dessa historier. De, som berättade för oss, att de upproriska i Paris utgjorde ett band druckna förbrytare, galöisiafvar och pöbel, att några gensdarmer skulle kunna fördrifva dessa skräflande hamnbusar tillbaka till deras gömslen; — som den 17 mars försäkrade oss, att hvad några dagdrifvare förehade på Montmartre endast vär ett dåligt -kämt: som den 27 mars likaledes försäkrade, att de kommunala valförrättniogarne skedde under tillsyn af några fyllbultar sawvst att nationalgardisterna vore ett fegt pack och rädda för ljudet af sina egoa kanoner; — de herrar, som törsäkrade detta, kunna vara mycket aktningsvärda menniskor, men de ha uppenbarligen befunnit sig i ett sinnestillstånd, bvarunder menniskör i allmänhet ieke kunna ha stord anspråk på att bli trodda. : Författaren redogör vidare för hvilka som deltagit i revolutionen. Arbetarne började, men ha sedan vunnit understöd uf etw talrikt antal män ur de bawilande och industriidkaude klasserna. Nationaigardet utbildas till en väl disciplinerad armå, som slåss med den yttersta : SD PraG jär