Dagens Nyheter – 22 maj 1871, sida 2

line, KapuLen INC, SvIll al UNUvi UPPNYB9vildB hit. Brukssocietetens sammankomst. Brukssocieteten hade sistl. lördag allmän sammankomst i Jernkontoret. Den bevistades af så många åhörare, som lokalen beqvämligen kunde rymma: Bland dessa förmärktes statsråden Bergström och Wern, generaldirektör Almqvist m. fl. Under sammanträdet, som börjades kl. 10 f. m. och afslöts kl. 5 e. m., diskuterades frågor rörande grufvebrytning, bergsmekanik, tackjernstillverkning, stångjernsoch stålberedning samt skogshushållning. Inom gruppen af de till grufvebrytning hörande diskussionsämnen var det egentligen frågorna om takbrytning med igensättning af arbetsrummen och om förmånligaste aflöningssättet vid vanlig pallbrytning som framkallade diskussion. Prof. Nordensttöm, som först erhöll ordet, anmärkte, att takbrytningsmetoden vore så nyligen införd i vårt land, att man icke egde rätt draga några slutsatser af de få praktiska resultat, som ännu förelåge. Metoden fordrade dock så många och långvariga förarbeten, innan brytningen kunde sägas vara kommen i gång, att tal. fruktade att redan häri låge en stor svårighet för dess allmännare införande. Den svenska malmens stora fyndighet lemnade dessutom så föga materiel till igensättningarne, att det blefve nödrändigt spränga särskildt fyllnadsämne. Bergmästaren Sjögreen förmanade, att den ifrågavarande brytningsmetoden vore väl dyr för att användas vid våra grufvefilt, der till följd af den lyckliga omständighetsn att malmfyndigheterna i allmänhet äro omgifna af fasta bergarter billigare brytningsmetoder med fördel kunna användas. Äfven inom vårt land förekomma dock äfven så lösa bergarter, att det kunde vara skäl på dem använda takbrytning. Jitt exempel derpå vore Dalkarlsberget. I fråga om förmånligaste aflöningssättet vid pallbrytning rådde meningsskiljaktighet. Hr Sjögreen redogjorde för de tre olika beräkningsgrunderna, hvilka äro alnborrning, lassbrytning och dagsverke. Den sistnämda vore längesedan, och det med rätta, förkastad och af de öfriga föredrog tal. alnborrningen, som medgåfve en mera rationel brytning än lassbrytningen och hvarigenom malmen på ett billigt sätt vinnes. Hr Nordenström ansåg fördelaktigaste aflöningssättet vara en förening af beräkningsgrunderna för borrad fot och lössprängd kubikfot. Prof. Ångström förkastade principen att betala efter alnborrning. Han förordade såsom beräkningsgrund den qvantitet berg, arbetaren lösspränger, dock icke värderad efter dess volym utan efter vigt. På så sätt skulle underslef i möjligaste måtto förekommas. Hr Sjögreen, som åter erhöll ordet, föreslog att förutom betalning pr borrfot äfven skulle lemnas grufvearbetaren vissa procent af grufvans afkastning, hvarigenom han lättast skulle förmås till ett ärligt arbete. Frågan om lämpligheten af att medelst djupa borrhål uppsöka okända malmtillgångar besvarades olika. Hr Sjögrgen anmärkte, att stora svårighetar mötte för att borra i annan riktning än lodrät. Bättre då att medelst sänkningar undersöka. bergarten, synnerligast som detta sätt icke fölle sig stort dyrare: och dessutom gåfve säkrare resultat. Hr Nordenström var af motsatt åsigt och visade genom beräkningar, att kostnaderna för borrning uppginge till endast omkring 2 rdr pr fot. Borrningen medförde äfven tidsvinst. I fråga om nitroglycerinens, dynamitens och ammoniakkrutets företräde vid grufbrytning framför vanligt krut upplyste hr Nordenström, att det sistnämnda sprängämnet för mnärvarande med stor fördel användes vid Åtvidaberg. Hr Sjögregen trodde att orsaken, hvarför dessa sprängämnen icke medfört så goda ekonomiska resultat, som man väntat, vore den, att okunnigheten om deras verkliga kraft gjort att de användts i för stora qvantiteter. Inom afdelningen bergsmekanik var det egentligen frågorna om valsverks anordning och om användbarheten af Thomsons laudsvägslokomotiver inom vårt land, hvilka till