Dagens Nyheter – 22 maj 1871, sida 2

AA AA älskligaste som jorden frambragt. Åter såg han den svarta och hvita fanan föras fram; åter tyckte han sig. känna en fläkt af dödens kalla ande fara öfver Danmarks slätter. Derför glödde hans kind och gnistrade hans ögon, schakåen hade någon slagit af honom med en kolf, så att det ljusa, lockiga håret fladdrade fritt för vinden. Det var en styrka i hans arm, som han aldrig förr hade känt; den som här såg honom utdela väldiga kolfslag till venster och höger, skulle aldrig ha kunnat tro att det var samme Uffe, som han för knappt en vecka sedan hade sett stå tafatt och förlägen bakom apotekarens disk. En hel hög af fallna fiender låg framför danskarne med genomborrade bröst eller krossade hufvuden, men nya stridskrafter fördes oupphörligt fram. Danskarne begynte bli trötta, och de hade förlorat mycket folk; här och der sjönk en arm, som förut hela tiden hade svängt vapnet med kraft. Sjelfva Sören Lundegaard började fattas af passionen, det breda leendet hade försvunnit från hans ansigte och han höll inte längre några liktal. Hans andedrägt var kort och hastig, hans näsborrar vidgades. Plötsligt utstötte han ett vildt skri som besvarades från den andra flygeln och genast gick igenom hela linien. Det ljöd som ett förtvifladt dödsrop och -hade till följd att striden begynte rasa med förnyad kraft, det var som hade alla haft en känsla af att den sista stunden var kommen, Till