Dagens Nyheter – 22 maj 1871, sida 1

vördnadsfulla tacksamhet för dess omsorgsfulla och utmärkta ledning af kammarens nu afslutade förhandlingar. De ädlaste frukterna mogna likväl stundom sent, och häraf har inträffat, att en fråga, som med skäl betraktas som riksdagens främsta, och om hvars slutliga framgång ingen, som älskar sitt lands fred och sjelfstän ighet, kan tvifla, det oaktadt icke lyckats bana sig Mr till ett önskligt afgörande, som numera är att förvänta först efter en förnyad pröfning, ett förhållande, som icke kunnat undgå att uppväcka saknad hos mängen. Kammarens ledamöter, som äro synnerligen erkänsamma för den välvilja, hvarmed de städse omfattats af sin vördade ordförande, och hvilken senast framlyst i bans nu uttalade afskedsord, begagna detta tillfälle att tillförsäkra sig om ett rum 1 dess fortfarande, för dem alltid dyrbara hågkomst och vänskap. Till andra kammarens ledamöter yttradå dess talman, erkebiskop Sundberg, följande: Mina herrar! En afskedsstund är ånyo inne och vi skola härifrån återvända till våra särskilda verkningskretsar. Det är lyckligt. om vi dit medtaga ett godt samvetes vittnesbörd i afseende på de pligter, som här ålegat oss... Menniskors klander och beröm ketyda då ganska litet. Att ett drygt mått af det förstnämda slaget blifvit denna kammare offentligen tilldeladt för ett måhända oväntadt beslut i riksdagens största fråga är oss alltför väl bekant, Men böra vi deröfver harmas eller känna otålig. het? Jag för min del tror det icke. Vi mäste tvärtom ovilkorligt betrakta den allmänt sjudande ifvern för ett starkt nationalförsvar såsom ett af tidens bästa tecken, äfven om samma ifver fäller hårda domar öfver hvad vi gjort eller försummat. Det är folkrepresentantens pligt att i hvarje angelägenhet lugnt pröfva icke blott om, utan ock hurna en sak. bör ske. Då nu just rörande detta huru och ingenting annat meningarne tyvärr ännu visat sig vara så delade, att sammanjemkning dem emellan tillsvidare blifvit omöjlig, så torde detta i sjelfva. försvarsfrågans hufvudsak resultatlösa förhällande snarare få anses såsom beklagligt än fördömligt. Låfom os: emellertid hoppas på kommande dagar, god vilja och oskrymtad fosterlandskärlek. Det gifves ej någon svensk man, som vill uppoffra en tumsbredd at detta land. hvilket kallas fattigt och ändå är så rikt på både andliga och materiella tilgångar, detta fria, herrliga land, som vi med stolthet kalla vårt dyra, älskade fädernesland. Må Gud det nådeligen välsigna och bevara, så visst som vi allesamman ämna uppbjuda våra sista menskliga krafter till dess skydd. Mina herrar! Vi skiljas nu åt och ovisst är, hvilka af oss skola komma tillbaka för att fortsätta det afbrutna arbetet: Särskildt är det för mig mycket osäkert, om jag mer skall bland eder intaga den hedersplats, som under fein ärs tid varit a anvisad. Tillåten mig då, att i det farväl vi i denna stund inbördes säga hvarandra få af hela min själ infläta mitt eget farväl till eder alla. Många gånger tillförene härjag uttryckt min tucksamhet för oafbrutet förtroende, pålitlig vänskap och öfverseende välvilja. Jag har vid detta tillfälle anledning att, om det vore mig möjligt. uttrycka den starkare än någonsin. eftersom I hafven visat mig hedern att vilja behålla min bild i eder samlingssal, äfven sedan personen för linge sedan är borta. .Förunnen äfven. åt bilden allt framgent ett litet vänligt rum i edra hjertan. Jag glömmer aldrig. hvad I redan gifvit mig. och hoppas att, hvarhelstiverlden min plats må blifva, alltid kunna glädjas öfver edra handlingar och uppriktigt höja mitt: lefve riksdagens andra kammare! Detta , besvarades af kammarens åldersordförande, hr L. J, Hierta, med följande ord: Högvördigste hr erkebiskop! Den riksdag, från hvilken representanterna nu återvända till sina enskildta värf, har gifvit andra kammaärensledamöter en ny och ökad bekräftelse å redan vunnen: kännedom om den skarpsinnighet. oväld samt personliga välvilja och fördragsamhet, hvarined ni under fyra föregående riksdagar ledt kammarens öfverläggningar. . Det kunde vid ett sådant tillfälle som detta, och särskildt med anledning af den helsning kammaren af eder Tått emottaga måhända anses päkalladt att äfven å kammarens vägnar kasta en återblick på resulta. terna ef dessa öfverläggningar, men såväl dessa resultaters beskaffenhet som de meningsskiljaktigheter, hvilka i många de vigtigaste frågor egt rum, göra det rådligast att derom iakttaga tystnad i-en stand, som bör vara egnad endast åt de känslor, hvilka framkallas. af alskedet och den enskilda vänskapen. Jag skättar mig i stället lycklig, att ä kammarens vägnar få yttra sig öfver en sak, hvarom meningarne icke äro delade; det är att betyga eder, hr erkebiskop, kammarens oinskränkta högaktning och bjertliga tacksamhet i förening med den lifliga Önskan att snart få återse eder på detta rum såsom talman och att det tvifvel härom, hvartill nägra ord i eder helsning nyss gåfvo anledning, RPS TN NRA RET PRE A RTIR — VEN GEL ER AR SR FREE TREE TR