Dagens Nyheter – 22 maj 1871, sida 1

-— AA) -— Dels hade danskarne mera färdighet i att handtera detta fruktansvärda vapen, dels större fysisk kraft, dels också en synnerlig kalls blodighet och själsnärvaro. Preussarne förs litade sig hufvudsakligen på sitt öfverlägsna antal och sina bättre konstruerade skjutvapen. De körde derför fram sina kanoner och läto dessa spela, men terrängen var icke gynnsam; de höga gärdesgårdarne voro nästan öfverallt till hinderg, och Dinesens och Jessens batterier bragte dem snart till tystnad. Nedanför Krat-backarne samlade, sig preussarne åter till. en stormlöpning. De ryckte fram; i den låga småskogen hade de ett visst skydd, och den der ofvanför belägna öppna sluttningen passerade de under häftigt springande. Högst upp stodo danskarne, och här egde nu en våldsam sammanstötning rum. Preussarne drefvos framåt af sina officerare medelst hårda ord och slag, hvarjemte verkade en viss känsla af skam öfver att de ännu icke hade besegrat danskarne, ehuru de voro dubbelt så manstarka. Danskarne visste att de kämpade för sitt fosterland och sitt oberoende, för hus och härd, de voro derför icke sinnade för att vika. Bajonettstygn och kolfslag gåfvos och mottogos. I främsta ledet stod Uffe, och kring honom hade Björn, Örnhufvud och Sören Lundegaard slutit sig. Björn hade alldeles förlorat sitt förra lngn och sin kallblodighet; han hade råkat i ett slags berserkaraseri. Han hade UFPFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 36.