Dagens Nyheter – 22 maj 1871, sida 1

ett par brinnande bondgårdar bar vittne om att han hade upplefvat någonting märkligt. De hoppades att de skulle kunnå kringgå tyskarne och åter förena sig med de sina, men de mötte snårt hinder, som omintetgjorde detta hopp. För det första hade det nu blifvit så mörkt att de knappt kunde se handen för ögonen och regnet störtade ned. Vidare kände ingendera af dem till vägen och slutligen voro båda utomordentligt trötta. Så länge Uffe befann sig midt i stridens tummel, hade han icke märkt detta, men nu då den ögonblickliga faran var öfverstånden, tycktes honom alla hans lemmar blytunga, och endast med största möda släpade han sig fram utefter vägen, hvarvid stora klumpar af den våta Jorden fastnade vid hans fötter. De mötte ingen som de kunde fråga om vägen, och de tordes ej gå in i någon af de stora gårdarne af fruktan för att falla i förrädares händer och blifva öfverlemnade åt tyskarne. Ändtligen kommo de till en liten ensam bondstuga; här föreslog Sören att de skulle gå in och be att få ligga der öfver natten, ty de kunde ändå icke stanna ute hela tiden i hällregnet. Uffe tyckte att de borde vandra ännu ett stycke, ty om de fortforo att gå åt höger, skulle de till sist träffa på de danska trupperna. Sören sade visserligen att det var så mörkt att man icke en gång kunde skilja höger från venster, men han gaf dock efter. De lemnade stora